Kolumn: Dåliga böcker och kloka barn

Innan jag blev förälder läste jag en enda bok om föräldraskap och tog till mig en av alla lärdomar – att låta barn använda svordomar. Tesen var att om svordomar regleras, ironiskt nog av föräldrar som själva har svordomar i sin språkliga repertoar, skapar det hang-ups och förvirring för barnen kring de sammanhang där en svordom kan vara på sin plats. 

Då det äldsta barnet började eftis bevisades denna tes sann med en A4 han klistrat upp på toalettdörren: "Vittu Satan Perkele Jävlar Fan – 'Wessa-ord'”. Jag försökte reda ut begreppsförvirringen genom att påminna om att toaletten inte är en plats där man i första hand svär på, och att då vuxna inte gillar svordomar måste barnen på eftis ta hänsyn till det. Barn är duktiga på att anpassa sig enligt vad vuxna anser vara lämpligt, men barn är minst lika duktiga på att lokalisera vuxnas tillkortakommanden.

Då jag växte upp var en bok per definition en bra sak. Böcker skattades så högt att jag som fyraåring blev medlem i en bokklubb. Varje månad fick jag en ny bok som mina föräldrar kanske inte alltid hade råd med, men som de högtidligt läste för mig. Men den gången jag hade fått Christine Nöstlingers Tomanernas liv slutade mamma läsa tvärt. Boken, sa hon, var så dålig att hon stoppade den halvläst tillbaka i bokhyllan. Snopen fick jag somna utan att höra slutet.