Actionspektakel som underhåller utan att utmärka sig

Utöver den fiktiva karaktärsensemblen finns också en del historiska personer representerade, såsom Ronald Reagan och Michail Gorbatjov. Bild: Activision

Gammalt möter nytt när Call of Duty återbesöker kalla kriget-temat. De nya idéerna gör gott men kompenserar inte helt för den mättnadskänsla som växt för varje ny upplaga, skriver Alexander Ekelund.

Call of Duty: Black Ops – Cold War. Format: Xbox One/Series X|S, Playstation 4/5, PC. Åldersgräns: 18. Betyg:

Ännu en höst – ännu ett Call of Duty.

I normala fall vore det typiskt föremål för skämt och ironi. Men ett år som detta, då ingenting varit som vanligt, känns en sådan fast hållpunkt i tillvaron faktiskt lite extra uppskattad. Årets upplaga, Black Ops: Cold War, är dessutom intressant såtillvida att den markerar seriens debut på Xbox Series X/S och Playstation 5.

Även om jag inte blir direkt golvad så är resultatet fullt synbart från första stund.

Redan i det inledande uppdraget, där jag släpps lös bland takåsarna i ett mörkt och regnvått Amsterdam, lassas det på frikostigt med tekniker som HDR-ljus och Ray Tracing-reflektioner. Detaljrikedomen på mikronivå är stundtals hisnande, med realistiskt imiterade material och subtila detaljer som ger miljöerna trovärdighet.

Återgången till kalla kriget medför en tidstypisk inramning och lika mycket fokus på spionage och underrättelseverksamhet som hetlevrad action. Uppdragen uppvisar generellt mer fantasi och känsla för tempo, där stunderna som låter avtryckarfingret vila ofta hör till de bästa.

De nya idéerna gör gott men kompenserar inte helt för den mättnadskänsla som växt för varje ny upplaga. Även denna gång finns en hel del gammal skåpmat i bagaget.

På onlinefronten är allt än mer sig likt, med samma nivåsystem och uppsjö av spellägen som kommit att bli standard.

Cold War innebär alltså inget klart och tydligt framsteg för serien, men är underhållande medan det varar och en stundtals lovande försmak av framtidens Call of Duty.

Mer läsning