Sorg fordrar plats men får inte ta över

Allhelgona Att mista en nära anhörig vänder upp och ner på livet. Det vet Tony Axberg som förlorade sin 13-åriga son i en olycka. Sju år har nu passerat men sorgen lever kvar.

På sitt sätt. Tony Axberg betonar vikten av att bearbeta sin sorg på sitt eget sätt.
Sofia Westerholm
05.11.2016 12:00
– Man slutar inte sörja bara för att tiden går men sorgen blir annorlunda. Till en början var det så tomt och så jäkla tungt, men man har lärt sig leva med det, säger han.
Det var en sen sommarkväll. Året var 2009. Axbergs son Alf var ute tillsammans med sina kompisar. Ingen kan förklara hur olyckan kunde ske men en stenpelare ramlade över Alf och han dog. Axberg pratar om tiden efter olyckan som en rörig tid då allt bara kändes oerhört tomt och tyst.
– Fort insåg jag ändå att han var borta. Jag har alltid varit realist och kom snabbt fram till att han inte kommer tillbaka hur mycket jag än sörjer. Jag bestämde mig för att fortsätta livet.
Men lätt var det inte. Otaliga tårar har han gråtit och otaliga gånger har han ställt sig frågan ”varför alltid vi?”
Alla sörjer på sitt eget sätt är, har Axberg tydligt märkt. Själv valde han att blicka framåt och ville även att omgivningen skulle göra det.
– Jag pratade naturligt om Alf men kände inte att jag ville diskutera själva sorgen med andra. Då jag sörjde gjorde jag det för mig själv. Det är sån jag alltid varit.
Han såg ändå att många valde andra metoder. En del vände ryggen åt och hade svårt att bemöta medan andra försökte komma honom väldigt nära.
– Jag har full förståelse för att alla sörjer olika och att många behöver få prata men sådan är inte jag. Det värsta var då personer man knappt kände plötsligt blev sådana kamrater med en, säger Axberg.

Någon att leva för

Det som fick Axberg att orka igenom den tunga tiden och blicka framåt var den äldre sonen Rony. De behandlade båda sin sorg väldigt lika och fann tillsammans ett sätt att ta sig igenom vardagen.
– Rony fanns ju fortfarande kvar och behövde mig minst lika mycket som förut. Det var nog han som fick mig att orka vidare. Det var honom jag levde och kämpade för.
Axberg insåg fort att trots att han inte ville prata om sin sorg med andra var det viktigt att han inte var ensam. Det var då funderingarna blev alltför stora och sorgen ville ta över.
– Mina kamrater kom på kaffe. Vi pratade om andra saker än sorgen och det var vad jag behövde. Om man blir ensam och börjar sitta och tycka synd om sig själv gräver man sig bara djupare ner. Men det är ju också så mycket enklare att säga än att verkligen göra.
Utöver umgänget med kamraterna fortsatte han med sitt och Alfs gemensamma intresse jakt. All form av sysselsättning underlättade då livet var som tyngst. Jakten blev ändå aldrig densamma utan Alf.
– Det hade varit vårt gemensamma intresse. Jag fick lära honom vad jag kunde och se honom gå framåt. Plötsligt skulle man göra allt själv och hade ingen att dela intresset med. Visst jagar jag än i dag men det blir aldrig som då vi gjorde det ihop.

Lever på minnen

För att finna ett sätt att gå vidare då sorgen känns som tyngst menar Axberg att man måste sätta sig ner och fundera. Man måste tillåta sig själv att sörja men man måste också inse att personen inte kommer tillbaka.
– Man är en idiot om man inte alls sörjer men man kan heller inte bygga upp sorgen. En dag måste livet gå vidare. Man får leva på alla fina minnen man har kvar och försöka få en rutin i livet.
Det tog honom länge att inse att det plötsligt räckte att handla hem två yoghurtburkar i stället för tre. I ett halvt år fick Alfs rum stå orört innan Axberg tömde det. Han kallar tiden efter sonens död för ”en helvetes tung tid”.
– Jag förnekar sannerligen inte att det var tungt men vi klarade det, Rony och jag. Nu för tiden kan jag skratta då jag ser på min flaggstång som saknar topp och minnas hur Alf sköt ner den.

ANDRA LÄSER