Bok: Bruna Flickor. Författare: Koko Hubara. Förlaget 2018, 163 sidor.
Boken Ruskeat tytöt, som gavs ut på finska år 2017, är en fortsättning på Hubaras blogg med samma namn. Hubaras mamma är finsk och pappan från Yemen och hennes bok är minst sagt dagsaktuell i ett Finland där diskussioner om invandring, ras, feminism och representation ständigt drivs till sin spets mellan extremhögern och vänsterfeminismen. Men Hubara vänder sig främst, uppfattar jag det som, till den relativt välvilliga, men inte speciellt insatta, massan mitt emellan. Hon försöker inte övertala rasister som skriker glåpord på gatan om sin rätt att finnas i Finland, eftersom hon är finländare och redan finns här. Den saken är liksom slutdiskuterad. Däremot lyfter hon fram behovet av att synas och bli bekräftad, att på tv, i tidningar och i reklamer se sitt eget utseende och sin egen historia representerad.
Hur svårt kan det vara?
Det är glädjande att Förlaget låtit översätta och ge ut Hubaras bok på svenska eftersom det i och med minoritetsperspektivet finns vissa berörelsepunkter där finlandssvenskar säkert kan känna igen sig, även om olika erfarenheter naturligtvis aldrig är helt jämförbara. Men när Hubara till exempel skriver om hur hon allt som oftast får frågan "men varifrån kommer du egentligen" efter att hon har berättat att hon kommer från Vanda, känner åtminstone jag igen mig själv och alla de gånger jag med himlande ögon försökt förklara, för både finnar och svenskar, att varken jag eller mina släktingar har någon koppling till Sverige och inte har haft det på flera hundra år. Jag är finländare och mitt modersmål är svenska, hur svårt skall det vara att förstå?
På samma sätt får Hubara gång på gång förklara att hon är finländare, född i Finland, hennes modersmål är finska och hon är, som hon själv säger, en brun flicka. Hur svårt kan det vara att förstå?
Igenkänningsfaktor
Samtidigt vänder sig Hubara också till andra bruna flickor, och öppnar genom sina personliga erfarenheter dörren till igenkänning för en grupp som allt som oftast känner sig främmandegjorda i finländska sammanhang.
Genom att blanda djupt personliga anekdoter med feministiska, post-kolonialistiska och sociologiska akademiska inslag försöker Hubara belysa det komplexa lapptäcke som skapar hennes egen identitet som brun, finländsk flicka, och samtidigt erbjuda både igenkänning och förståelse.
