Då jag nu läser Noréns dagböcker stiger jag in i en svunnen tid. Han testar läsarens tålamod med en hektisk livsstil och rapporter om ditt och datt. Han jobbar maniskt med flera pjäser, är alltid på väg, förälskar sig och har ångest. Han reflekterar över kärleken, åldrandet, friheten och döden. Som många andra i medelåldern, som värdesätter livet och oroar sig över det kroppsliga förfallet, försöker han leva mer hälsosamt. Det som sticker ut som typiskt 2000-talets början är en nästan optimistisk relation till konsumtion. Inte för att vi saknar habegär i dag, men det är svårare köpa ett plagg utan att våndas över kapitalistiska skitdrömmar, smältande polarisar och slavarbete. En ångest som tidigare botades med sopsortering.
ANDRA LÄSER
