Från Donner till Donner

Förhållandet mellan son och (närvarande eller frånvarande) far utgör ett centralt ledmotiv i mycket av dagens manliga prosalitteratur; exempelvis Jonas Hassen Khemiris nu aktuella roman Pappaklausulen, liksom hela Karl Ove Knausgårds kamp, präglas av tematiken. Ämnet återkommer också i flera av Jörn Donners verk genom åren, och det är även centralt i yngste sonen Rafael Donners debutbok från tidigare i år, Människan är ett känsligt djur. Där resonerar han kring uppväxten som "Donners pojkin", som dels innebär en privilegierad tillvaro, dels svårigheter att i skuggan av en känd far lyckas skapa sig en egen identitet.

Rafael och Jörn Donners (hädanefter använder jag förnamnen för enkelhetens skull) brevväxling tar också sin utgångspunkt just i Rafaels ambition att förstå sig själv genom att bättre lära känna sin far: "Jag vill veta vem du är, jag vill veta vem jag är, jag vill veta vad det betyder att vara far, att vara son, att vara Jörn Donner, att vara hans son, att vara ung, att vara gammal, att ha ett förflutet, att ha en framtid, att vara levande, att vara döende."

Det jag främst fäster mig vid i den donnerska brevväxlingen är klyftorna, avstånden som kommer i dagen. Och det är inte så konstigt, eftersom det är två väldigt olika författartemperament som gör sig gällande här, så släkt de är. Rafaels stil är, precis som i debutboken, eftertänksam, reflekterande, bidande, med en vilja att stanna upp och gå på djupet. Jörns penna är däremot, som vi blivit vana vid, flyktigare, rappare, rusar oftast rastlöst vidare med brådska. Det gör att far och son inte sällan skriver förbi varandra, att en del frågor förblir obesvarade medan andra berörs på ett ytligt plan.

Jag upplever att Jörn som så ofta flyr vidare i orden då det börjar brännas, när det blir för personligt. I stället för att dyka ner i det psykologiska djupet ("försök till psykoanalys undanbedes", mullrar Jörn) lämnar han vid små antydningar, vidgar och abstraherar – så mynnar ett resonemang om något djupt personligt ofta i stället ut i funderingar över världspolitiska skeenden; huruvida tyska kanonbåtar som sprängdes var sabotage eller ej. Prat om själslig intimitet tycks tråka ut honom; Jörn skriver sin vana trogen hellre om att knulla. Men han är också karakteristiskt avväpnande, vass och rolig som få: "'Rädd, ensam, deprimerad och bitter gubbe.' Fuck you!"

Vidare har vi generationsklyftan – det skiljer ändå över ett halvt sekel i ålder mellan far och son – och tiderna, samhället och kulturen förändras, det är son och far överens om: "Du tillhör 2000-talet, jag 1900-talet. Tiden skapar skillnad", skriver Jörn. "Tiden är lyckligtvis på min generations sida, och därför kommer vi att vinna", menar Rafael – och jag både hoppas och tror att han får rätt, för människan är ju ett känsligt djur och världen behöver den nya manligheten, en manlighet där det är naturligt att tala om känslor och att våga visa sig svag.

Men ger då brevväxlingen några klargörande svar på Rafaels frågor som utgör grunden för boken? Jag kan naturligtvis inte tala för Rafael, bara för den utomstående läsaren. Och här finns skäl att, kanske lite elakt, lyfta fram en rad från Jörns första brev: "Stora frågor, troligen dåliga svar." Jörn tycks, som också framgått ovan, över huvud taget vara ovillig att analysera relationen på ett djupare plan: "Jag tycker att du ska ge fan i genetiken, det vill säga förhållandet son/far och ägna dig åt något annat mera fruktbart." Och vidare: "Avkomman får ta hand om sig själv och försöka finna en egen väg. Jag blandar mig inte. Var och en får bli salig på sin fason. Försöka duger." Det kan ju låta både krasst och okänsligt, men jag läser det ändå som en uppmaning till sonen att slutgiltigt frigöra sig från kändisfaderns skugga och skapa sig en egen identitet, att han är sig själv nog och att hans människovärde består i att han är Rafael, inte "Donners pojkin". Och det är fint.

Rafael resignerar också småningom, konstaterar: "Kanske syftet med dessa brev inte är att ge några svar, utan att i stället ifrågasätta alla frågor. Kanske livet går ut på samma sak?" Men, understryker han ändå för Jörn, "trots att världen förändras och strålkastarljuset försvagas är det något som kvarstår. Du är ännu min pappa." Vackert så.