"Kom an bara, här finns motstånd"

Kärleken till livet bar Britta Nyberg genom bröstcancern från diagnos via operation till cellgifter och strålbehandling. Kärlek och änglavakt.

En fredagskväll i november 2006 hittade Britta Nyberg en knöl under sitt vänstra bröst. Eftersom hon är sjuksköterska med lång praktisk erfarenhet visste hon genast att detta inte är något som man ska ha. Speciellt inte efter att hon hittade två till i armhålan.
– Jag blev inte rädd, utan tänkte genast att varför skulle inte jag drabbas när så många andra gör det.
På bara några få dagar fick hon sin diagnos: det var bröstcancer och skulle kräva omedelbar vård.
– När jag fick beskedet bad jag en bön om att jag skulle få kraft att gå igenom det. Sen gick jag hem och ringde mina barn – den ena i London och den andra i Australien. Det var den värsta stunden, för jag visste att min dotter skulle bli ifrån sig.

Ett gott liv gav styrka

Britta Nyberg hade valt att inte säga något om knölarna förrän diagnosen var klar, något som visade sig att vara mindre lyckat.
– I efterhand insåg jag att det var fel val. Jag stängde ute dem och de hade ingen chans att tänka sig in i situationen och finnas där för mig. Chocken blev jättestor, säger hon.
Speciellt hennes man hade svårt att smälta nyheten.
– Han trodde att jag skulle falla död ner så fort jag berättat det för honom. Själv var jag inte orolig. Jag visste ju att bröstcancer inte är lika med en dödsdom. Jag visste också att ju äldre man är när man drabbas, desto bättre brukar prognoserna vara.
– Det var en bra tidpunkt för mig att få sjukdomen. Jag var 51 år gammal och levde en av mina lyckligaste perioder i mitt liv. Barnen var redan vuxna och stod på sina egna ben och jag hade det bra. Jag hade inga andra bördor.

Tog upp kampen

Cancern och de tunga behandlingarna ingöt i stället en kämparvilja i Britta Nyberg.
– Jag hade god kondition och tog väl hand om mig, så jag minns att jag tänkte "kom an bara, här finns det motstånd". Jag bestämde mig för att göra allt jag själv kunde för att minska på biverkningarna. Jag var på stavpromenad varje dag, jag tog mina vitaminer och omegatabletter. Och jag vägrade sjunka ner i självömkan.
Dessutom gav hennes tro henne tröst.
– Jag visste att jag inte var ensam, jag visste att mina vänner och släktingar bad för mig. Och jag har alltid trott på änglar, de fanns hos mig hela tiden. Det kände jag starkt.
Hennes hurtiga angreppssätt föll inte alla på läppen, och hon mötte många konstiga kommentarer.
– En del frågade mig om jag verkligen var sjuk på riktigt, andra sa att jag måste nog ha fått någon mindre stark dos av medicinerna eftersom jag mådde så bra. På sjukhuset, efter att jag fått diagnosen, trodde de att jag fortfarande var i chock och inte hade förstått innebörden av beskedet, eftersom jag var så lugn. Jag hade visst förstått. Men jag kände mig buren.

Gav sig själv tid

Lite fick hon ändå ställa sig på bromspedalen efter ett besök hos cancersköterskan, som såg att Britta var en kollega och verkade må bra. Sköterskan antog att Nyberg hade tänkt jobba under behandlingarna. Det hade hon, om hon mådde bra.
– Då sa hon: "Gör inte det. Du vinner ingenting på det. Ta ut all sjukledighet du får, och hur tokigt det än låter: njut av din tid". Det var det fiffigaste någon sade åt mig under hela tiden.
Sagt och gjort. Att ta hand om sig själv blev ett heldagsprojekt under de åtta månader cancerbehandlingarna tog.
– Jag har alltid älskat livet men nu blev det ännu tydligare. Jag gav mig faktiskt tid och blev smått egoistisk. Och jag kunde verkligen njuta också.

"Nej, här ska ingen dö"

Men visst hade hon sina svackor också. I tankarna gick hon till och med så långt att hon planerade sin egen begravning under en av de dagliga promenaderna.
– Jag gick där och funderade hur allting skulle vara, ända tills jag kom till min hemgata och såg mitt hus. Då tänkte jag "nej, här ska ingen dö". En liten vit hermelin kom springande över vägen och satte sig och tittade på mig. Jag betraktade den och tänkte att det finns så mycket fint här i världen och att kärleken till livet är så stark att allting ordnar sig.
Och det gjorde det. Tio år senare är Britta Nyberg fortfarande cancerfri och njuter av tillvaron. Några råd till dem som får en bröstcancerdiagnos vill hon inte komma med, eftersom varje fall är unikt och två fall inte går att jämföra med varandra. Men människor som finns runt en person som behandlas för cancer vill hon uppmana att finnas till hands.
– Det är så lite man kan säga som skulle sitta precis rätt. Det bästa är att finnas till för personen, att bekräfta personens känslor och tro på att den klarar det. Vi är alla så olika och reagerar på så olika sätt, och det måste vi få göra. Men utan mina mänskliga änglar omkring mig hade jag inte klarat det så bra som jag gjorde.

En lärorik process

Eftersom hon är sjuksköterska blev sjukdomen också en bra erfarenhet ur yrkessynpunkt.
– Jag har lärt mig mycket på vägen. Folk säger så mycket tokiga saker och jag blev bemött på väldigt olika sätt. Det viktigaste är att förmedla så mycket information som möjligt till patienten. Det är så många frågor som väcks när man blir sjuk att det är viktigt att känna sig så trygg som möjligt.
Annars har hon bara gott att säga om vården.
– Vi har det så bra ställt här med vår fina vård. Jag har inte googlat information och jämfört mig med andra, utan jag har litat helt på läkarvetenskapen. Jag hade till och med förlikat mig med tanken på att bli av med hela bröstet, eftersom jag tänkte att om där är något så ska det allt bara bort, bort bort. Men kirurgen var så skicklig att mitt bröst kunde besparas.

Gjorde sjukdomen dig till en annan människa än förr?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag har alltid haft en livsglädje. Men det är klart att det är värre än en förkylning och därför sätter det automatiskt i gång ett nytt sätt att prioritera i livet. Det går utan att man tänker på det.
ANDRA LÄSER