Inget tar kål på svärmor

Film och drömmar har det gemensamt att de är en viktig del av livet. Och ju äldre man blir desto större plats tar de. Framför allt drömmarna.

Under pandemin har min svärmor flyttat in hos oss. Hon är nittiosex år och mycket av hennes tid tillbringas antingen i drömlik slummer eller framför teven. Då dånar doktor Phils röst i vardagsrummet omväxlat med signaturmelodier till NCIS eller Doc Martin. Jag ska inte överdriva, hon ser på Rapport också med stor koncentration och slukar travar av böcker som vi hämtar in från Prylen (ett skräprum för litteraturens mellanlagring i väntan på slutförvar). Hos oss har svärmor (mommo i dagligt tal) nu hållits gömd i åtta månader för det virus som tagit så många liv på stadens äldreboenden.