Krigets första veckor trängde med kraft in på mitt jobb. EU-parlamentets möten kom till stor del bara att handla om det och vi tolkar var tvungna att sätta oss in i alla detaljer, dag efter dag. Det är inte så att våra möten är speciellt muntra annars heller.
Jag tolkar ofta i underutskottet för mänskliga rättigheter och det handlar alltid på något sätt om grova överträdelser. Ibland kommer de anhöriga och berättar om försvunna journalister eller så är det flickor som kämpar mot kvinnlig könsstympning i Kenya eller kvinnor som kämpar för abort i Polen som är inbjudna, särskilt utsatta afganska flyktingar, HBTQI-flyktingar, eller någon politisk fånge som just frigivits från ett egyptiskt fängelse…
Efter snart 30 år blir jag fortfarande djupt berörd av dessa öden, av att ta deras berättelser i min mun och tala som om jag var de. Jag har tolkat mig genom kriget i Syrien och alla terrordåd i Europa, genom ekonomiska kriser och pandemin och i ödmjukhet tyckt att livets gåvor och fröjder kunnat balansera upp det.
Men detta krig trängde in på ett annat sätt, kanske för att det dök upp när som helst, var som helst. På jordbruksmöten eller möten om godkännande av universitetstitlar. Plötsligt, satt jag emotionellt oförberedd än en gång och tolkade andras ord om Ukraina och jag överraskades av symtom från då jag varit utbränd, nu än mer relaterade till någonting utanför mig som jag inte kunde påverka.
Samtidigt blommade magnolian i Bryssel, aldrig har magnolian blommat så vackert och på morgonen kom en ung leende kvinna med en påse från bageriet och knackade på dörren. Hotellfrukost i coronatider; kylskåpet fullt och en färsk croissant, tio över åtta. Jag åt den inte alltid, men det blev dagens höjdpunkt. Denna lilla rutin, knack, knack “Godmorgon! Ha en fin dag, här är en croissant!” blev en påminnelse om min omedelbara verklighet.
Denna vår har också duon The Bengsons från USA lärt mig något om världens olidligt brutala skönhet, att det inte är antingen eller utan både, samtidigt -men ett ögonblick i sänder. Först morgonleendet och magnolian, sedan det mörka mötet, sedan magnolior igen och en dos The Bengsons.
Dessa musiker hittade jag nu, då jag mest behövde dem. De sjunger jazzig folk djupt ur hjärtats mörka och glädjefyllda kammare. Under pandemin bandade de in sånger som The Keep Going On Song som genom improvisation (i tillflyktsortens stök) talar direkt till lyssnaren i nedstängningens vardag. En sång om hur lite vi egentligen vet, också då vi tror att vi har koll på det hela, om glädje och helig vrede, och att orka fortsätta.
Deras “tungsinta glädje” My Joy is Heavy handlar om att inte längre försöka plocka ihop bitarna när livet gått än mer i kras utan att bära sorgen, sida vid sida med allt det underbara vi också förunnas varje dag. På något sätt får vi i dessa tider gång på gång lära oss att väldigt lite kan betyda mycket och att en stor del av det vi längtar efter och inte vill avstå ifrån finns här just nu.
