Kolumn: Majestät

27.09.2022 14:37
Drottning Elizabeth II av England dog härom veckan. Ni kanske redan hörde?
Ja, det gjorde ni. Det gjorde vi alla. De tio dagarna av brittisk landssorg och monarkens begravning träffade världen som vatten ur en brandspruta: de kanaliserades ut i alla tänkbara medier och innehöll så många detaljer att man stundvis var tvungen att värja sig eller helt enkelt blunda.
Såg ni höjden på Kates glänsande klackar? Det eleganta svarta floret som täckte hennes bleka kinder? Lade ni märke till drottningens favoritponny, Emma, som stod alldeles stilla vid sidan av processionen, med böjt huvud och en av drottningens huvuddukar draperad över sadeln? Eller corgihundarna, Muick och Sandy, som troget väntade utanför St George’s chapel, ackompanjerade av lakejer i röda rockar?
Det var en regelrätt frossa i tårdrypande, regala arrangemang. Drottningens barnbarnsbarn, prins George och prinsessan Charlotte, vandrade bakom kistan, små och snyftande, och klädda i svarta kläder som fick mig att tänka på pappersdockor från femtiotalet.
För mig personligen nåddes ändå droppen när jag läste om en trädgårdsspindel som setts krypa över kistan, på rymmen från de intrikata blomsterarrangemangen. “Världens mest berömda spindel!” utropade pressen runt om i världen, från Hindustan till Nya Zeeland. “Ett gott omen! Spindlar betyder urgammal visdom, feminin kraft och mystik!” Små videosnuttar av spindelns eskapader strömmade ut över nätet.
I det skedet kände jag att jag behövde lägga mig ned.
När jag bodde i England var drottningen ständigt närvarande. Hennes profil och sigill prydde allt från pengar och frimärken till flingpaket och toalettpappersrullar.“By appointment to her majesty the queen”, stod det på baksidan av plastförpackningen med Andrex Classic Clean. Det förvånade mig varje gång jag såg det.
Hennes arbetsmoral var naturligtvis imponerande. Dessutom var jag var ganska välvilligt inställd till monarkin, uppväxt som jag var med Hänt i veckan och Damernas Värld. Som sjuåring visste jag betydligt mer om det brittiska kungahuset än om våra egna, finländska statschefer, och det förvånar säkert ingen. Kekkonen och Sorsa klädde sig aldrig i färggranna festblåsor, och om de hade små söta barn så radades de aldrig upp på gräsmattor med ballonger och hundvalpar och föl.
Nej, vi hade det ganska trist här på vår sida av Europa. Det har vi det (mestadels) fortfarande, och gott så.
I England tar man för givet att hela världen ska sörja deras drottning, att deras landsmoder är så upphöjd att andra ledare kommer att flockas till hennes begravning och att varje TV-skärm på planeten ska zooma in på guldet, den röda sammeten och de svarta björnskinnsmössorna.
De har inte fel. Här i Finland vet vi däremot att det knappt finns en kotte utanför landets gränser som kan uttala namnet på våra ledare, och när de går hädan kommer det att passera relativt obemärkt.
Vi vet också, när vi ser på våra egna barn, att det finns en möjlighet att de kommer att leda landet när de blir stora. Oavsett vem deras föräldrar är, eller vilken skola de gått i.
Det tycker jag är ganska skönt.
Visst är det ståtligt och lite romantiskt med monarki. Visst var drottningens liv fascinerande, och helt unikt i världshistorien. Visst är det intressant att följa med hennes arvingars förehavanden, som en sorts långsam, plågsam Downton Abbey.
Men grått och småtråkigt, jämlikt och rättvist? Det röstar jag på, varje gång.
Säkert kan vi fixa en spindel också, om det någon gång skulle behövas.

ANDRA LÄSER