Teaterrecension: En läkande berättelse som når ända fram till hamn

Storm är en nyskriven pjäs om Utös lokalhistoria. För manus står Hanna Åkerfelt som själv härstammar från en lotssläkt med hushåll på Utö i Skärgårdshavet – Finlands sydligaste bebodda ö. Pjäspremiären äger rum på Nagu. Det är en kylig kväll, men kölden är inget i jämförelse med den som kommer att gå ut över karaktärerna i det skärgårdsstycke som regissören Julian Garner har iscensatt. Storm seglar även ut på turné och ankrar i västra Nyland.

Om du promenerar till Utös sydligaste spets stöter du på en anläggning i form av en stjärna och ett kors – ett minnesmärke ägnad besättningen på barken Draken av Nystad. Det flermastade segelfartyget havererade den 11.11.1929 då det vräkte upp på den höga kobben Örebåda. Pjäsens första akt är den sannsaga som speglar denna översvallande tragedi. På Utö kan öborna endast på avstånd och med bestörtning åskåda skeppsbrottets förlopp.

På grund av en infernalisk storm förmår inte besättningen på Draken ta sig till land. Sjöräddningsinsatser initieras från flera olika håll i landet. ”Dom kommer, dom kommer, så fort de kan”, huttrar de förlista i kampen mot att frysa till döds. Men undsättningen låter sig vänta, ty ovädret hejdar all framkomst.

Om du besöker bönhuset på Utö kan du betrakta en tioarmad ljusstake med tio ingraverade namn, på väggen finns ett tackbrev från USA:s ambassadör att beskåda. Den som kan sin lokalhistoria vet att även denna uppsättning är till hugfästelse av en sjöolycka. Den 24 december 1947 drev det amerikanska ångfartyget Park Victory upp på en grynna vid Utö. Även denna händelse, som utgör pjäsens andra akt, blev en kamp mot en hiskelig stormuppvisning.

”Skeppet sjunker! Abandon ship!” ropar manskapet av själens nödtvång. Hela 38 sjömän lyckas ta sig till land där de blir omhändertagna av öborna, beklagligtvis är det tio som inte är förunnade med änglavakt. Öborna bringar de nedisade amerikanerna under tak och bespisar dem med finsk julmat. I stugvärmen får överlevaren Joe höra berättelsen om Draken, fast han föga förstår av vad som förtäljs. Lyckeligen nog underlättas dialogen då en av överlevarna visar sig ha kunskaper i finska.

”Så jävla bra!” hör jag en publikmedlem utbrista under pausen. Helt visst är Storm jävla bra i flera avseenden, till exempel skådespelarna som tar mig med storm. Visst är atmosfären på scenen ännu något ansträngande under första akten, men till andra akten har spännkraften märkbart bedarrat. En ensemble på endast fyra personer gestaltar ett uppbåd av såväl sjömän som öbor. Produktionen har gått i land med att samla ihop skådespelare som dels är sinsemellan olika, dels kapabla till välsmort samspel.

Jon Henriksen står för de stramare rollerna, med hela kroppens gärningar manifesterar han ett slags myndighet på scenen. Vid sidan om sjömansroller övertygar Sofia Törnqvist med sin moderliga och hustruliga framtoning. Henrik Heselius utmärker sig i att ge uttryck åt en mjukhet som känns välkommen i den vindpinade övärlden. Älskvärda Stella Laine får tillsammans med Heselius spela barn, därtill ger hon i somliga roller prov på bestämdhet och lite sång får vi emotse.

Storm åstadkommer åtskilligt med endast enkla medel. Hela gänget är klätt i grå och blå tröjor och byxor, och inga kostymbyten är att räkna med. Scenen lutar mot minimalism à la skärgårdsrustik och – lamporna blixtrar – ur högtalarna kommer muller och ställvis suggestivt klinkande. Jag känner sånär smaken av havssalt i min smackande mun. Ja, det behövs helt enkelt inte alltid scenisk prålighet för att göra bra teater; Storm förlitar sig med rätta på råa emotioner.

Utöver drama är Storm en lektion i historia. Skådespelarna nyttjar kartor för att demonstrera sjöräddningstrafiken och avbryter ideligen händelseförloppet för att informera publiken om datum och dylikt. Själv föredrar jag dramabitarna och jag applåderar i första rummet andra akten där även uppfriskande flärdfri humor infinner sig, på intet vis forcerad. Emellertid får pjäsen mig att inse värdet i lokalhistoria och vikten av kollektivt minne. 

Storm är ett flyktigt minnesmärke och ett bidrag till skärgårdstragediernas minnesbank. I ett tacktal efter föreställningen gör regissör Garner en träffande genrebestämning: ”This is healing fiction.” Och det pjäsen förmedlar angår ingalunda endast det lokala! Det här är den allmänmänskliga sagan om medmänsklighet och en sann saga därtill; se bara hur det rurala folket hjälpte totala främlingar trots språkbarriärer. Ingen pjäs är vattentät, men Storm anländer ändå säkert i hamn med sin värdefulla last. Jävla bra.