A cappella-körfältet breddas hela tiden – i lördags hördes en lovande debut

Musta lammas sjunger poprepertoar i ambitiösa arrangemang. Bild: Pressbild

Vissa tycks vara snarast allergiska för allt som doftar a cappella-sång. Tove Djupsjöbacka däremot njuter av människorösterna.

Jag kunde räkna upp en hel rad ultrasvåra verk som jag sjungit (eller försökt sjunga) i kör, från Xenakis till Ferneyhough. Men en låt som också fastnat på listan är faktiskt Säde Bartlings (dåvarande Rissanens) arrangemang av julsången Rekiretki (kolla in till exempel Club For Fives julskiva). Rytmerna fastnar på gehör men att läsa dem i noter är krävande, för att inte tala om att hitta en gemensam rytm och sväng i en större ensemble.

I lördags hade en ny kör debutkonsert i Helsingfors, ett gäng som kallar sig Musta lammas och leds av Ida Olsonen. Helheten är en härlig blandning av gediget körhantverk och professionell pop-jazzsång. Största delen av de 23 sångarna studerar vid Sibelius-Akademins avdelning för musikpedagogik (och flera av dem är svensk- eller tvåspråkiga). Alla tycks hålla hur bra som helst för solistiska uppdrag men jobba tillsammans i en stor ensemble, fyra-fem gånger större än de flesta a cappella-ensembler.

Vissa tycks vara snarast allergiska för allt som doftar a cappella-sång, och kanske var den modeflugan lite väl mycket framme under en lång period. Men a cappella-fältet breddas också allt mer hela tiden och både ensembler och körer är redo att skapa sig tydliga profiler. A cappella är ju ingen genre utan bara ett sätt att göra musik! Jag njuter av att höra idel människor, inte syntetiska eller distade ljud som så ofta i populärmusiken.

På debutkonserten sjöng Musta lammas allt från Sanni till Alanis Morrisette med lite utflykter mot Stevie Wonder och jazz. Fraseringen var glädjande enhetlig speciellt i damstämmorna och rytmen suverän. Vad jag speciellt reagerade på var också användningen av hela kroppen – alla sjöng utan noter, med klangen stadigt fäst i jordmånen och fria rörelser i kroppen.

Arrangemangen var välgjorda och skräddarsydda för just det här instrumentet. Fast man kallar sig sopraner, altar, tenorer och basar handlar det inte om de rösttyper man är vana vid från klassiska sammanhang. Omfånget är mindre och skillnaderna i klangfärg mellan sopraner och altar inte hemskt stora. Basarna kunde kanske vara några fler men den mustiga bottnen klingar skönt och man utnyttjar mikrofonerna smakfullt. Trots att sången är förstärkt är den ändå märgfull. Endast de högre tonerna i sopranerna tenderar ibland att bli lite stödlösa, på gränsen till läckande. Extra kul blir det när det river lite mer rockigt, som då en hel tenorsektion klämmer i med Haloo Helsinkis Beibi.

Jag tror på att det finns plats för både nischade körer och andra som har en bredare verksamhet. Alla körer behöver ju inte sjunga allt från piae cantiones till Bob Dylan, men att pröva på flera genrer kan vara berikande. På småtimmarna med lyror och akademare kan det bli allt från finsk hiphop till långa avsnitt ur Bachs Matteuspassion, ett verk som helt tydligt gjort djupt intryck på en hel generation unga finlandssvenska körsångare.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Mer läsning