Kolumn: Trappan till himlen

Det är förmodligen sista gången jag skriver om svärmor. Hon som bott hos oss sen pandemin började för två och ett halvt år sen. Hon som blivit en allt mer sammansmält del av familjen och som snart skulle bli nittioåtta. Som upplevt kriget, sett ryssarnas bomber regna i potatislandet och evakuerats från Hangö med sin mamma, pappa och två systrar.

KolumnJon Lindström
07.09.2022 13:13
En seg käring (som man kärleksfullt kan säga i Gunnarsstrand) med nio liv. Innan Coronan tillbringade vi alltid somrarna i Hangö där hon för länge sen låtit bygga ett hus som skymmer det som blivit vår utsikt mot havet. Svärmor i sin koja, vi i hennes barndomshem, en frimärksstor byggnad med vinterbonad veranda. Men ändå vistades hon en stor del av sin tid hemma hos oss. Hon var både mamma och barn. Så småningom mest barn.
Livet för en nästan hundraåring är förstås kantat av allehanda krämpor och försynta försök att klippa mammabojorna. Hon fick sin beskärda del av sjukdomar, opererades flera gånger för tarmvred, både i Finland och i Sverige, hade en vrenskande mage. Och ett vrenskande hjärta som till slut fick hjälp att hålla takten av en pacemaker. Ibland hade det behövts en peacemaker också – både mor och dotter (och kanske undertecknad) kan vara envisa som synden. Men vilken kärleksrelation är helt konfliktfri? Hon löste kraklen genom att gå med vilt pendlande stavar fram och tillbaka till stängslet på Tulludden. Eller med en runda i Tantolunden under vinterhalvåret i Stockholm.
Innan Coronan tillbringade vi alltid somrarna i Hangö där hon för länge sen låtit bygga ett hus som skymmer det som blivit vår utsikt mot havet.
En tilltagande dövhet gjorde inte tillvaro lättare för henne. Eller för oss som skrikande tvingades upprepa det mesta vi sade.
Den här sommaren blev det ingen resa till Hangö. Inte för svärmor, inte för oss. Hennes ork hade sinat och vi fick införskaffa ett av dessa för henne förhatliga hjälpmedel: en rollator. Hon som under två år hade lyckats vinglat runt med stöd av möbler och dörrkarmar utan att bryta armar, höft eller ben! En hjärtinfarkt satte till slut något slags punkt för hennes tid som självständig individ. Nu behövde hon hjälp med allt, hon hade ont och i dödens väntrum växte en allt starkare ångest. Livet var inte längre värdigt. En liten tröst är att mina barns mormor hade levt ett långt och händelserikt liv. Efter kriget hade hon gift sig med en svensk sjöman och flyttat till Sverige. Fött två barn, stått i en garnaffär och som pensionär utbildat sig till rosen- och zonterapeut. Hennes starka nypor och utstrålning av klok indiankvinna med sitt vita hår i flätor ingav förtroende.
När svärmor hade flyttats från hjärtavdelningen på sjukhuset och till råga på allt diagnostiserats med Covid återstod bara en kort utförsbacke i Dalens sjukhus. Hennes dotter vakade troget hos henne, men ändå lyckades hon lura både henne och sköterskorna och somna in i evighetssömnen för sig själv i vargtimmen. Jag tror att hon för en gångs skull ville vara ensam, hon som alltid annars ville ha sällskap. Så att hon utan dåligt samvete och granskande blickar kunde släppa taget. Det var som att blåsa ut ett ljus. Vart lågan tar vägen vet jag inte. Eller livet. Blev hon 21 gram lättare som en del tror när själen lämnar sin tillfälliga boning?
Jag körde dit hustrun som kommit hem för några timmars sömn. Hon ville ensam ta farväl vid bädden. Jag satt kvar i bilen och väntade och när hon kom tillbaka hade ett lugn fallit över henne. Jag fick se ett foto hon tagit. Bakom halvslutna ögonlock glimtade svärmors blick fram. När jag startade bilen gick radion på, Led Zeppelin med Stairway to Heaven ljöd ur högtalaren. Efter hundra meter måste jag köra åt sidan förblindad av tårar. Vi kramades hårt och länge, hulkande av gråt. Du som aldrig gråter, sa min hustru. Ja, jag vet inte ens om jag grät när jag fick dödsbesked om min egen mor.

ANDRA LÄSER