Kolumn: Mamma mia

14.12.2022 12:02
Hon var en oäkting. Det var så man för hundra år sen kallade ett barn fött utanför äktenskapet. Juridiskt hade hon avlats i lönskaläge. Morfar ansåg att de inte hade råd med ytterligare ett flickebarn så hon skickades till släktingar i Kyrkslätt. Mamma berättade aldrig om den tiden för mig. Troligen skämdes hon på samma sätt som hon aldrig sa ett ord om att hon inte fått möjlighet att utbilda sig. Vilket systrarna födda i äktenskapet fick. Jag förstod därför inte varför mamma betedde sig konstigt när vi på somrarna besökte momi och mofi på Ekbyholm utanför Dragsvik garnison. 
Bondgården var ett drömställe för mig med en handfull kor och en stillsam gammal hästkrake. Och Tamis, hönan som bodde i hundkojan. De tre mostrarna var uppsluppna och skämde bort mig som enda pojke i släkten (förutom en finskspråkig jätkä). Men mamma var kyligt avståndstagande, samtidigt nervig. Jag tänkte inte så mycket på det då, omsvärmad som jag var. Men senare har min lillasyster berättat om ett samtal med vår mamma när pappa dött och hon sålt huset i Hangö och flyttat till en lägenhet. Då forsade orden ur henne. Skammen över att inte vara äkta. Allt som gjort henne underordnad som människa. Ett obildat oavlönat hembiträde, bara.
Jag hade vid den tiden flyttat till Stockholm och tog inte hennes problem på allvar. Visst hade jag ibland hört henne gråta och slamra med disken, men aldrig försökt ta reda på mer. Mamma hade medan pappa fortfarande levde tagit jobb på korvskinnsfabriken för att tjäna lite egna pengar. Dessutom fantiserade hon ihop en romans med en arbetskamrat och kom inte alltid genast hem efter skiftet. Jag såg att pappa inte kunde hantera det. Han satt förstummad framför teven med en bok uppslagen i knät utan att höra eller se. 
Men att hon skulle ha varit otrogen på riktigt var fullständigt otänkbart. Lagom till pensioneringen gjorde en tia honom halvsidesförlamad. Jag fick klippa naglarna på höger hand när jag kom på besök. Mamma oroade sig för att jag inte gift mig trots att jag fått barn. Jag förklarade att vi levde i en fri värld utan sådant nödtvång. Men gifte mig gjorde jag, på bergknallarna i Gunnarsstrand. Ett riktigt hippiebröllop med love, peace och understanding som devis. Pappa levde upp under festen som bestod av fisksoppa och bål, kramade yvigt min nyblivna fru. Mamma satt ängsligt en bit bort och undrade nog vad släkten tyckte om den för henne alltför excentriska tillställningen. Det var vad hon alltid gjorde, var skräckslagen över vad grannar, bekanta och släkt skulle säga.
Efter pappas död i stroke fick mamma problem med svårläkta fotsår. Jag hade läst att den visslande naturfilmaren Jan Lindblad behandlade sina diabetessår i tryckkammare och tog mamma till Stockholm. Efter en rad fruktlösa försök i en för mig då obegriplig värld av rutiner och remisser tvingades vi ge upp. Jag lånade en rullstol av landstinget och körde runt med henne. Hon skämdes även över det. Min mamma ville aldrig vara till besvär; hon var finlandssvensk ut i fingertopparna. Efter turen till Sverige klagade hon aldrig mer, bet bara ihop och cyklade med fartvinden vinande i det hårdpermanentade håret till biblioteket. Där fanns den verklighetsflykt hon behövde för att stå ut. Vi höll de sista åren mest kontakt brevledes, mamma var en naturbegåvad skribent. Hennes brev var sprängfulla av undertext men flytande alldagliga på ytan. Hon som aldrig fått utbilda sig.
Efter några år visade det sig att hon fått skrumplever efter alla sina kvällspass på korvskinnsfabriken. Troligen hade kemikalierna orsakat samma letala sjukdom som långvarigt alkoholmissbruk. Hon som aldrig tog en droppe. Under sommaren körde jag henne flera gånger till Mejlans sjukhus i Helsingfors. Beskedet kom till slut: mamma ansågs för gammal för en transplantation. Hon dog samtidigt som Estonia förliste. Ett bombastiskt slut som inte passade henne det minsta.

ANDRA LÄSER