Min vildvuxna halv hektar vid havet har ändrat karaktär. Den talar till mig nu med en annan, om än nygammal röst. Det som hela mitt liv var varit en djungel att leka i, ett estetiskt nöje för beundrande gäster, en pikant odlingsplan för spännande örter, är nu en bundsförvant i kampen om överlevnad. En lekfull kusin har blivit en allvarlig mor, en klok martha, en solidarisk vän.
Min underbara lilla by har ändrat karaktär även den. Den umgås med mig med ett annat, om än bekant sätt. Det som hela mitt liv har varit trevliga grannar att fika med, att ha roliga talkon med, att byta tjänster och godmodigt skvaller med, att kolla läget hos de äldre med, har blivit en oförsumbar del av det som mina förfäder tog för givet: grannhjälp. Ett behagligt umgänge har blivit till en ömsesidig resurs.
Romantiken har förvandlats till en en reserv. Förr såg jag på den fina stora björken som lät så vackert i sommarvinden, och tänkte litet slött att den får vi väl spara tills då det blir dags igen för vedtalko. Nu har jag inventerat hela tomten och satt datum för en runda med motorsåg. Det grämer mig ju att i år vara tvungen ha köpeved i lidret, fast de var de sista att få här i trakterna på ett rimligt pris.
Det är intressant att förbereda sig till förhållanden då det inte längre är fråga om vilket pris man får betala för en förnödenhet, utan om den överhuvudtaget finns att få. Coronatidens första panik att hamstra toapapper är kanske inte så skrattretande nu då man som déjà vu läser nyheterna om eventuell pappersbrist. Man kommer att tänka på de dystopiska Mad Max -filmerna där man inte åker runt för att hitta de bästa bensinpriserna utan dödar för att få en droppe bränsle var man än hittar den.
Så långt har vi naturligtvis inte kommit, och så långt behöver vi inte någonsin gå. Och att förbereda sig lugnt och sakligt är inget nytt i sig för dem som bott i strömavbrottens landskap. Men allvaret gör sig påmind nu mer än förut. Vi minns: På den här bryggan stod min morfar och såg huvudstaden brinna. Då var hela denna halvhektar odlingsmark; i denna jordkällare lagrades sedan potatisarna, syltburkar, äpplen. Hos den där grannen hämtade man både mjölk och nyheter. Då det var allvar, alltså.
Då pandemin började, tog det förvånansvärt snabbt slut på mycket: plantor, båtar, yllegarn, valpar, villor, pizzaugnar. Allt var sådant som gör livet lättare. Nu börjar det bli slut på annat: ved, medicin, batteridrivna radion, solpaneler, värmepumpar, bilar. Allt är sådant som gör livet möjligt.
Men mitt landskap, mitt hem, mina grannar finns inte bara till för att få mig att överleva. De finns till för att få mig – oss alla – att leva. Detta är både det fadersland som vi skall älska och försvara och det modersland som skall älska och livnära oss. Dessa träd är inte bara ved, detta hav är inte bara en del av det ekologiska omloppet, dessa rådjur som kommer och äter upp mina odlingar är inte bara potentiell viltkött. Dessa människor är inte bara mig till hjälp och underhållning. Allt detta är ett sammanhang, en mening, som så småningom blir allt tydligare då allvaret gör comeback till våra liv. De är min resiliens.
Att överleva och leva, kropp och själ. I går var jag på besök hos en vän. Hon delade av sig sitt själalandskap, en underbar åker som badade i dimslöjor då vi tittade ut från frukostbordet. Och då jag åkte iväg grävde hon fram några fina röda potatisar till mej. De skall ätas med skal. Som förr.
