Teaterrecension: Jubileumsföreställning om liv och lust

Johanna Ringbom höll på att tappa lusten, väggen kom emot. En påtaglig rädsla uppenbarade sig, meddelar hon. Skulle hennes inre glödlampa nu slockna? 

Det här var för över två decennier sedan, ett brytningsskede som resulterade i större kreativ frihet. Ringbom valde att lämna den institutionella teatern och grundade enpersonsteatern Teater Josefina. Det här och mer om teaterlivet kilar Ringbom in mellan pianoackompanjerade låtar från den gamla goda tiden.

År 2019 firade Teater Josefina 20-årsjubileum med föreställningen Josefina 70+ ger inte upp sitt glitter. Återigen finns det skäl till högtidlig varieté, Ringbom firar nämligen 50 år på scen med föreställningen Liv och lust. Ringbom har således löpt längs en lång skådespelarbana, som inte bara ska ses som en karriär – teatern är ett liv.

Ringbom öppnar med låten Mitt eget land, som är en gammal visa som handlar om kalla kriget och fred som framtidsföreställning – ett ämne som är påfallande aktuellt apropå världsläget. Showen är ingalunda politisk, det är främst kärleken till sång och skådespeleri, ögonblickets konst, som råder i rampljuset.

Att jobba som skådespelare på en teater där man själv inte är en del av den skapande processen känns ”förmyndaraktigt”, menar Ringbom som förtäljer om sitt förflutna. Därför är hon tacksam att Åbo Svenska Teater i tiderna gav henne möjlighet att framföra en egen monolog vid namn Shirley Valentine (1991), och hon tillkännager att detta tillfälle utgjorde en vändpunkt för den kreativa verksamheten samt ett lyft för det sceniska självförtroendet.

Då Ringbom bjuder på ett urval ur två gamla monologer utlöser hon en rungande skrattsalva, det är då hon verkligen lyckas engagera publiken. Själv är jag alldeles för ung för att ha varit med då det begav sig, därför hade jag gärna sett fler smakprov från Ringboms föreställningar från förr i tiden.

Upplägget riskerar bli lite väl jagbetonat; förvisso är kvällens ledmotiv Ringboms liv som skådespelare och scenkonstens villkor, men innehållet blir betydligt mer relaterbart då hon mellan varven reflekterar över allmänmänskliga ämnen, såsom kärlek, osäkerhet och behovet av stillhet. Jag frågar mig ändå: Vem är denna show ämnad för? Antagligen Ringbom själv och säkerligen en redan etablerad beundrarskara.

Då showen är slut vänder jag ett öra till några grånade beundrare som är mer förtrogna än vad jag är med Ringboms scengärningar. De hyllar såväl kvällens prestation som de femtio åren på scenen, särskilt beröm får Ringboms sånginsatser. Själv måste jag beklaga att åsnebryggorna mellan tal och sång är ställvis aningen knaggligt konstruerade och att alla låtar inte är de mest förenliga med sångregistret. Kinkighet åsido, Ringbom framför två låtar av Mikael Wiehe, vilket glädjer mig. Då det är dags för Flickan och kråkan visar kvällens stjärna sina rutinerade framfötter med musikalisk uttrycksfullhet.

En annan som erhåller beröm av publikmedlemmarna är Iiro Salmi som skickligt överför sin spelglädje till pianotangenterna. Jag blir särskilt hänförd då han får utrymme för sina välklingande solon, inte minst under låten Sagodrömmen som framkallar stora applåder.

50 år på scen är värt att besjunga, många av hennes insatser förtjänar erkännande. Estradartisten erkänner emellertid att hon har fått leva med osäkerhet i sitt yrke, men på scenen uttrycker hon en stark blick som säger att hon vet var hon står, hon säger: ”Jag är fri!”