Beskattningsrätt för landskapen vore fatalt

Man hade hoppats att de folkvalda hade haft tålamod att under de två år som återstår innan landskapet tar över att låta vårdbudgeten hållas på samma nivå.

I VN (8.11) ingick ett reportage om hur de västnyländska kommunerna ser på social- och vårdreformen. Alla önskade att de nya landskapen borde få egen beskattningsrätt. Det har landstingen i Sverige och där har man konstaterat att det vållar stora problem. Detta på grund av att det blir stor klyfta mellan rika och fattiga landskap och därmed blir vårdtillgången olik beroende på landskapens ekonomiska muskler.
Först är det orsak att notera social- och hälsovårdsreformens mycket betydande behov och betydelse för vårt land. Det är den största reformen i vårt lands vårdförvaltning och den borde ha genomförts för länge sedan. Att 300 kommuner nu sköter vården är en både dyr och splittrad förvaltningsform och medborgarna är fjärran från jämlikhet inom både social- och sjukvården.
Reformens huvudsyfte är att minska skillnaderna i hälsa och välfärd mellan medborgarna. Kommunerna har mycket stora skillnader i ekonomiska resurser för att klara av denna sektor. Det är därför viktigt att staten tar ansvaret för den och då blir konceptet lika i landet mot att nu ha varierat i olika kommuner.
Därtill kan valfriheten fungera på lika grunder då den nu har haltat märkbart och många kommuner har varit motvilliga att förverkliga den.
Inom till exempel äldrevården och långvården är det viktigt att klienterna kan välja var de vill få sin vård om de måste lämna sitt hem och övergå till serviceboende eller till långvård på institutioner. Viktigt är även att det inom den specialiserade sjukvården nu entydigt stadgas att alla får välja vilket centralsjukhus de vill få sin vård på för till exempel operationer. Och uppgifter kommer att finnas över kötidens längd.
Staten kommer att använda samma skattemedel och dess volym som i dag för vården dock med en reducering på en procent per år under de kommande tio åren.
Man får hoppas att den nedskärningen sker genom minskad byråkrati i förvaltningen. Vi kan väl inte utgå från att landskapen tar över hundratals grundtrygghetsdirektörer och socialdirektörer från hundratals kommuner utan besparing bör ske uttryckligen från byråkratin.
Men visst har ökad och behövlig solidaritet mellan olika landsdelar sitt pris. Österbotten protesterar högljutt att resurserna minskar med 30 miljoner euro och huvudstadsregionen förlorar 150 miljoner euro per år och därför ville den få undantag och sköta finansieringen själv och inte dela vården i landskapsmodell. Att göra medborgarna mer jämlika i hela landet drabbar alltid någon del. Nu måste Österbotten och huvudstadsregionen minska på dagens vårdutbud och det är svårt.
Själv tycker jag dock att lagen borde ha tillåtit att de kommuner som skulle önska satsa mera skattemedel på vården än vad standardmodellen går ut på borde ha getts den rättigheten. Men huvudsaken är att de lagstadgade skatteandelarna fördelas på enahanda grunder åt de olika landskapen. Fördelningsgrunden bör ses som väl genomförd. Man utgår från befolkningsstrukturen, befolkningsmängden, från geografiska förhållanden och språkförhållanden.
Vad landskapsvalet i södra området gäller med Nyland och Kymmeneregionen är det naturligtvis en viss nackdel för vår region att huvudstadsregionen kommer att dominera landskapsfullmäktige med sina politiker men vi måste väl utgå från att de olika partierna ser till helheten. Att få någon invald från Raseborg innebär då att våra två riksdagsledamöter ställer upp och skulle få så höga röstetal att de sannolikt skulle inväljas.
Vi har nyligen läst att Raseborg avser att skära ned vårdbudgeten för nästa år. Man hade hoppats att de folkvalda hade haft tålamod att under de två år som återstår innan landskapet tar över att låta vårdbudgeten hållas på samma nivå. Man skulle även hoppas att de kunde börja se litet vidare inom vårt blivande landskap och tänka på kommuninvånarnas bästa i vårdomsorgen och blicka över kommungränserna och köpa vårdplatser på det nya sjukhuset i Jorv som Esbo stad förvaltar och som erbjuder de bästa möjliga ramarna inom primärvården och för rehabilitering.
Raseborgs vårdavdelning inom hälsocentralen fyller inte stadgade krav på utrymmeskvaliteten och patientmängden borde minskas där för att i någon mån täcka de stora bristerna som strider mot dagens krav med tanke på patientsäkerhet och tidsenlig omvårdnad.
Till slut kan vi konstatera att vårdreformen inte kommer att minska vårdresurserna för vår regions invånare utan i stället förbättras vårdstrukturen och patientomsorgen.

Bo Holmberg

Karis

ANDRA LÄSER