Kolumn: I kulturens vagga skrålar musiken från strandbarerna

När jag skriver detta sitter jag på vår lilla terrass till den lägenhet som de senaste fyra åren blivit vårt andra hem i en liten stad vid kusten i södra Albanien: Saranda. Det är hit vi på hösten flyr undan kylan i Finland och likaså åker vi ner på våren när vi fått nog av smältande snö och halka.

Klas Fransberg
02.11.2022 14:29
Här finns det vid första anblicken inte mycket av det vi i Västeuropa kallar för ”kultur”. Staden har cirka 35 000 invånare. Här finns inga traditionella kulturinstitutioner. Ingen teater och ingen biograf. En konsthall finns, men ingen verkar besöka den. Ett bibliotek lär finnas, men jag har ännu inte hittat det. Vill man uppleva albansk folkmusik är den enda möjligheten att åka upp till ett slott i närheten där det regelbundet ordnas – speciellt för turister – aftnar med musik, mat och dryck.
Det tog ett par år för mig att inse att Sarandaborna kanske inte behöver institutioner – de lever ju mitt i kulturen.
Få känner till att Albanien egentligen är den europeiska kulturens vagga, kanske hela mänsklighetens vagga. I historieskrivningen har landet varit så starkt förknippat med Grekland, att man ofta glömt bort dess existens. Ändå var Albanien under tusentals år en viktig del av Illyrien och Epirus. Illyriens huvudstad, Scodra, fanns i Albanien. Epirus utgjordes av södra Albanien och delar av norra Grekland. Här härskade till exempel den inte helt okände Pyrrhus (297 - 272 f.Kr.). Mitt i stan kan man stöta på lämningar från antiken. Åker man några kilometer upp bergen är man plötsligt omgiven av tusentals år gamla ruiner.
Cirka 20 kilometer söderut ligger byn Xarrë och där har man hittat spår av mänsklig närvaro från mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Föremål som kan vara från åren 250 000 – 40 000 före Kristus! Tanken hisnar – kanske det var här de första människorna i Europa fanns?
Försök till utgrävningar har gjorts, men ofta verkar det som om man efter en tid lämnat ruinerna åt sitt öde. De har igen blivit betesmarker för får, getter och kor som går fria utanför Saranda. Till exempel Hadrianopolis, som grundades under den Illyriska och Epirusiska perioden, står nu öde med en omkullramlad rostig skylt, cirka 40 kilometer från Saranda, där motorvägen börjar.
Albanien är ett fattigt land och jag förstår mycket väl att pengar behövs till annat än att göra arkeologiska utgrävningar. På ett ställe har man dock satsat: Butrint, vars äldsta lämningar är cirka 50 000 år gamla. Den romerske poeten Vergilius hävdade att trojaner bosatte sig i Butrint efter Trojas fall. Butrint har blivit en riktig turistfälla med inträde och guidade turer. Från ruinstaden kan man också se några små grekiska öar. Den sovjetiska regeringschefen Nikita Chrusjtjov föreslog i början av 1960-talet att Butrint skulle göras till en ubåtsbas, men det gillande inte albanerna. Kanske var han en uggla? I den albanska mytologin är inte ugglan klok, utan en symbol för okunnighet och dumhet.
I dagen Saranda läser ingen fysiska tidningar, alla stirrar på sina mobiltelefoner. Från strandbarerna strömmar högljudd musik som blandas med vågornas skvalp. Den albanska populärmusiken är en viktig del av den moderna kulturen.
Samtidigt lever den betydligt stillsammare kafékulturen kvar. Det är främst unga män som livligt diskuterande sitter vid caféborden. De äldre spelar brädspel och dricker raki. Majoriteten är muslimer (60 procent av befolkningen), men man har en mycket liberal inställning till alkohol.
I dag är Albanien en parlamentarisk demokrati. Diktatorn Enver Hoxha styrde landet mellan åren 1944 och 1985. Han utropade Albanien till världens första ateistiska land. Detta lever på sätt och vis kvar och religionen är för de flesta en mycket privat sak. På gravgårdarna ligger muslimer och kristna begravda sida vid sida.

ANDRA LÄSER