Kolumn: Världsdagar och skoldagar

KolumnMaria Serrano
14.10.2022 13:17
Världsdagarna är många nuförtiden. I FN:s kalender samsas Internationella dagen för världens berg och världsdagar för flyttfåglar eller tonfisk med mer kända dagar såsom kvinnodagen, världshälsodagen och själva FN-dagen. I oktober har vi redan firat internationella lärardagen, den femte och världsdagen för psykisk hälsa, i måndags, och kopplingen mellan dem är oroande.
I sin blogg skriver Finlands Svenska Lärarförbunds ordförande Inger Damlin vackert om yrkesstolthet och tårta då forna världslärardagar firats och om lärarens betydelse: ”Den trygghet vi lärare är med om att skapa är en trygghet som bär genom livet”. Vuxna som jobbar med barn och unga lämnar avgörande spår. Damlin påpekar att lärarna vet vad som borde göras, men att det är omöjligt med de nuvarande resurserna och ramarna. 
Förbundets enkät från ifjol visar att 29 procent av våra finlandssvenska lärare planerar att byta bransch, ofta på grund av att de jobbar hårt utan att kunna göra ett bra jobb. När resurserna inte räcker till blir lärarna utarbetade och eleverna än mer otrygga. Utmaningarna i skolan i dag är enorma av olika skäl, det leder till utbrändhet och sjukskrivningar, vikarier finns inte alltid att tillgå, arbetsbördan ökar ytterligare. Varken lärare eller elever har det bra i en sådan miljö.

Ett fenomen
som signalerar om hur våra ungdomar mår är alla elever som samlar på sig frånvarotimmar, veckor, månader… för att deras ångest är så stor att de överhuvudtaget inte kan gå till skolan. Höstens dokumentär Skolvägrare mot sin vilja visar att frånvaro i vissa fall kan pågå länge utan att skolan tar tag i det. I andra fall reagerar skolan, men eleven kan få vänta länge på adekvat mentalvård. Inför problem som detta är det viktigt att komma ihåg är lärarna inte är utbildade psykologer. Tystnadsplikten har dessutom utvecklats i en sådan riktning att det blivit svårare att kommunicera kring enskilda elever.
I en undersökning, med data från före pandemin om lång frånvaro bland högstadieelever kunde man konstaterat att problemet är omfattande, och ökar. Ifjol publicerades rapporten om lång skolfrånvaro och behov av särskilda stödåtgärder. Det är åtminstone 2–3 procent av eleverna i klass 7 till 9 som är ”hemmasittare” – sannolikt många fler, enligt Timo Määttä som ledde forskningsteamet vid Jyväskylä universitet.
– Det handlar inte om ett marginellt fenomen mera, vi talar om minst 4 000 barn i högklasserna som är borta under så långa tider att det krävs specialarrangemang från skolans sida, säger Määttä.

Ännu för några
år sedan höll man hårdnackat fast vid att eleven skulle tillbaka så fort som möjligt till skolan. En sådan lösning gör kanske att man inte ser skogen för träden. Ångest och depression botas inte med skolgång, än mindre om skolan inte har tillräckligt med resurser. Idag finns det lite mer kunskap, flera olika dellösningar. Men fenomenet är fortfarande nytt. Jag tror att vi står inför ett problem som vi inte alltid kan förstå, men barnen och ungdomarna far illa och både lärare och föräldrar står ofta hjälplösa. Ett stort ansvar och många valmöjligheter läggs dessutom på den unga, som mår dåligt kan ha mycket svårt att fatta beslut.
På världsdagen för psykisk hälsa nåddes jag av meddelanden om två bekanta ungdomar som hade det riktigt svårt, akut, just då. Jag tänkte på alla vänner som bara under det senaste året berättat om sina skolungdomar, eller unga vuxna. Ungdomar som skär sig, som inte kan vara ensamma, som har svåra ätstörningar, som riskerar att ta sitt liv … Olika ungdomar, från olika sorters familjer, i olika sorters skolor. Här finns något större än enskilda problem, än skolproblem och skolan har svårt att hjälpa.
”Vi noterar ledsamt nog också att vårt utbildningssystem tappat i likvärdighet, och speciellt tydligt har det synts under de senaste åren då samhället prövats”, skriver Damlin från FSL vidare. Dagens skola förstärker snarare än utjämnar de ojämlika förutsättningar som barn bär med sig från start. Skolan som utjämnande faktor i samhället  är i gungning.”
Det går åt fel håll. Vi måste satsa på våra barn och unga och de vuxna de har omkring sig. Det handlar om vår framtid.

ANDRA LÄSER