Vad gör Nato så motbjudande?

Att försvarsalliansen skulle utgöra ett hot mot Ryssland är något som Vladimir Putin har hittat på för att hålla sina massor i schack.

02.06.2016 05:50
När jag läste Leif Höckerstedts inlägg (VN 31.5) om ”Tysklandsvurmen” slogs jag av tanken att det vore bäst om vissa skribenter skulle förbli vid sin läst. I motsats till vad många (och även Höckerstedt) tror var de officiella relationerna mellan Finland och Tyskland inte speciellt varma på trettiotalet, särskilt inte sedan Hitler kommit till makten 1933. Diktatorn var förbittrad på att Finland tackade nej till en nonaggressionspakt, och under en period pågick ett regelrätt handelskrig mellan de båda länderna. Ännu sämre blev relationerna givetvis sedan Hitler i augusti 1939 ”sålt” Finland till Sovjetunionen i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Under vinterkriget lyfte Tyskland inte ett finger för att bistå det för sitt liv kämpande Finland, utan visade upp en kallt neutral attityd.
Att det arma Finland, som råkat i kläm mellan de båda aggressiva stormakterna Tyskland och Sovjet, under fortsättningskriget försökte utnyttja den förstnämnda för att återfå vad landet orättmätigt förlorat i vinterkriget har ju i en del kretsar betraktats som ett svårt brott. Frågan om vem det var som började ställs inte. Är det så att ett litet land inte får se till sina intressen, utan borde låta sig viljelöst ledas till de storas stupstockar?
Sedan detta med Nato. Var tror Höckerstedt och hans meningsfränder (till exempel ”fredspicknickarna” i Hangö) att Finland och stora delar av Västeuropa hade stått i dag utan Nato, som balanserade upp bolsjevikernas expansionslusta. Utan detta – i Finlands fall indirekta och osynliga – stöd hade våra problem varit av en helt annan karaktär, säkert jämförbara med de svårigheter som staterna i östra Centraleuropa nu tampas med.
Vad är det som gör Nato, en allians av demokratiska stater, så motbjudande? Att försvarsalliansen skulle utgöra ett hot mot Ryssland är något som Vladimir Putin har hittat på för att hålla sina massor i schack.
Höckerstedt presenterar kort sagt en förenklad och förvrängd historia. Någon ideologisk närhet mellan Finland och det nazistiska Tyskland förekom inte, utom i vissa marginella grupper utan inflytande. Jag kan inte heller hålla med om att de oerhörda lidandena i Leningrad 1941–1944 ”nämns sällan” i finländsk historieskrivning. Mannerheim lät sina trupper göra halt vid den gamla gränsen på Karelska näset och vägrade trots tyska påtryckningar att avancera in i staden.
Eirik Hornborg opponerade sig mot den nazistiska ideologin, inte mot Tyskland som sådant – han hade ju själv fått militärutbildning där. Som filolog borde Höckerstedt vidare känna till att den finländska (och svenska) kulturella gemenskapen med Tyskland har rötter som går längre tillbaka än till 1930-talet, vilket ju även gäller undervisningen i tyska språket. Detta må räcka som exempel.

Henrik Ekberg

Karis

ANDRA LÄSER