Vasa protesterade för döva öron

Regeringen håller fast vid Seinäjoki, svenskan väger inte tillräckligt tungt.

Tvåspråkiga Vasa centralsjukhus får inte behålla sin omfattande jourverksamhet. Det är innebörden i regeringens proposition om hälso- och sjukvårdslagen som gavs till riksdagen på torsdagen.
Regionen ställde sig bakom sitt sjukhus, synligast i en demonstration med tiotusen deltagare. Expertutlåtanden från bland annat jubileumsfonden Sitra och Institutet för hälsa och välfärd THL stödde Vasa framför det enspråkiga sjukhuset i Seinäjoki som nu föreslås bli ett av de tolv sjukhus som erbjuder fullskalig jourverksamhet.
Hundratusen svenskspråkiga österbottningar har rätt till fullskalig jourvård på sitt modersmål, slår SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson fast. Hon har hört till de flitigaste i kampen för sjukhusets framtid.
Också Folktinget stöder aktivt Vasa, ordförande Thomas Blomqvist, SFP, är besviken och säger att den svenskspråkiga befolkningens behov inte har beaktats.
På en punkt är förslaget ändå bättre än tidigare modeller. De fem universitetssjukhusen svarar för den mest krävande vården inom sina områden. De här specialupptagningsområdena ska framöver få rätt att avtala om jour och annan verksamhet med övriga sjukhus i området. Det öppnar möjligheter för fortsatt specialistjour bland annat i Vasa.
Riksdagsledamöterna Susanna Koski, Saml och Antti Kurvinen, C, säger att bollen nu ligger hos de lokala aktörerna.
Men att ge specialupptagningsområdena större inflytande över jouren visar på en av svagheterna i vård- och landskapsmodellen. Varför bryter man ut jouren från den stora vårdreformen där landskapen blir huvudmän för hela vården? Anna-Maja Henriksson var på rätt spår då hon för ett par veckor sedan ville lägga jourreformen på is tills social- och hälsovårdsreformen är verklighet.
När helheten är klar kan man passa in de olika bitarna på ett ändamålsenligt sätt. Nu cementerar man strukturer som kanske ändå inte är de mest ändamålsenliga när hela reformen är på plats.
När det gäller svenskan hänvisar de som försvarar Vasa till grundlagsutskottets linje i en tidigare förvaltningsreform som hade hänfört Karleby till det helfinska Uleåborgsområdet. Då slog utskottet fast att den modell som bäst garanterar de språkliga rättigheterna måste väljas framför en modell som inte gör det.
Det här är en grundbult i försvaret av svenskan i alla stora samhällsreformer.
Men inte i den kortfattade (sju sidor) språkkonsekvensutredning som finns i propositionen (98 sidor).
Där sägs att lagstiftaren inte är skyldig att välja den lösningsmodell som är bäst med tanke på en specifik rättighet, förutsatt att man väger olika fri- och rättigheter mot varandra och det finns godtagbara skäl till att välja en annan modell.
Regeringen hänvisar här till grundlagsutskottets betänkande om social- och hälsovårdsreformen i februari 2015.
Jourområdesindelningen ska trygga den grundlagsfästa, jämlika rätten till social- och hälsovårdstjänster.
Förutsatt att de språkliga rättigheterna garanteras, vilket Seinäjoki enligt regeringen kan leva upp till, kan man alltså välja en modell som är bäst med tanke på ändamålet med reformen, trots att den inte är den optimala med tanke på de språkliga rättigheterna.
Från finlandssvensk synpunkt är den här relativiseringen av den obetingade rätten att använda sitt modersmål ett av de mest oroväckande dragen i social- och hälsovårdsreformen.
Regeringens bristande lyhördhet i fråga om det praktiska förverkligandet av de språkliga rättigheterna bara ökar oron.
ANDRA LÄSER