Kängurun Kao tar oss tillbaka i tiden – på gott och ont

Krokodilen Croc, reptilen Scaler, den tasmanska tigern Ty. Det är minsann inte det lättaste att hålla reda på alla plattformshjältar från djurriket som figurerade under 3D-plattformsspelens glansdagar. Var och varannan månad tycktes ett nytt ansikte äntra scenen jämte etablerade ikoner som draken Spyro och pungråttan Crash Bandicoot.

Kängurun Kao hör till de lite mindre prominenta exemplen, först introducerad till SEGA Dreamcast kring millennieskiftet.

Seriens högaktuella och minst sagt otippade comeback är signerat samma studio som övertog och utvecklade vidare spelserien efter originalet, vilket förstås skänker det viss legitimitet. Bäst beskrivet känns det lite som att kliva in i en tidsmaskin inställd på, säg, 2003. De luftiga miljöerna som lika mycket inbjuder till utforskning och samlande av mer eller mindre menlösa föremål som faktiska hoppmoment, känns igen från plattformsgenrens förvirrade barndomsår i tre dimensioner – liksom den milda svårighetsgraden och allmänt ganska uddlösa bandesignen.

Om tanken var att närmast möjligt återskapa dåtidens plattformspel är uppdraget för all del väl utfört. Men bristen på finess och det stundvis oklara fokuset påminner mig om varför jag inte längtar tillbaka till den här epoken i plattformshistorien.

Räkna in äventyrets korta längd och något slarviga tekniska skick i ekvationen och jag har svårt att med rent samvete sträcka mig bortom 2-strecket i betygstrappan – fläckvisa ljusglimtar och viss charm till trots.