En liten tankeövning: försök komma ihåg en situation där du märkte att du hade haft helt fel. En helt vardaglig sak som du först var helt säker på att du hade rätt i – men som det senare visade sig att du ändå hade haft fel. När du har kommit på det, fundera, hur det kändes att erkänna för sig själv att man haft fel hela tiden. Tänk sedan ännu på hur det kanske var att erkänna det för andra.
Det kändes säkert inte något vidare, fast det antagligen handlade om någonting ganska trivialt. Själv tänkte jag på hur jag har förhållit mig till att tänja före och efter träning. Nu när det verkar som att medelåldern kanske närmar sig också för mig, måste jag medge att jag borde ha prioriterat annorlunda tidigare. Det fanns nog de som påpekade detta för mig.
Tänk då hur det känns för en politiker, som har byggt hela sitt politiska kapital och satt all sin personliga trovärdighet på spel för att försvara en viss ståndpunkt – bara för att se hur det resulterar i en katastrof. Om det kändes svårt för dig att backa och medge att du borde ha lyssnat på andra i stället för att ha kört ditt eget race, tänk hur omöjligt det måste kännas att göra det inför en massiv, kanske global, publik.
Tänk till exempel på USA:s president George W. Bush som satsade allt på att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Trots alla bevis har han fortfarande inte medgett att hans administration hade fel. För honom skulle det dessutom innebära att medge att hans felbedömningar kostade många människor livet. Syrien utgör för tillfället ett dramatiskt exempel på konsekvenserna av politikers oförmåga att ändra på sitt beteende på grund av rädslan för att bli tvungen att medge tidigare misstag. Ett mindre tragiskt, men för oss finländare viktigt exempel är social- och hälsovårdsreformen, som bara går vidare trots alla sina brister.
Vi vill ofta att ledare ska vara starka och bestämda och då ska man inte erkänna misstag eller göra politiska u-svängar. Men kanske vi väljare borde börja ställa andra krav på politiker. Vi tycker väl egentligen alla att det är en bra egenskap att kunna erkänna och lära sig av sina misstag i stället för att bara tuta och köra fast det går dåligt. Att våra politiker är dåliga på att medge att de har haft fel reflekterar egentligen bara det faktum att de också är mänskliga, oberoende av hur långt de har kommit i den samhälleliga hierarkin. De reagerar på de krav som väljarna ställer.
Vårt samhälle skulle må betydligt bättre om vi kunde skapa en atmosfär där det inte bara är okej, utan önskvärt att medge om man har haft fel och sedan ändra åsikt. Vi behöver ett skonsammare samhälle, där det är tillåtet att göra misstag, bara man erkänner dem. Så lär vi ju våra barn och tycker att de är bussiga när de gör så. Varför är det så svårt för oss vuxna?
