Bokrecension: Åren får bröderna Westö att smälta samman

Åren är bröderna Kjell och Mårten Westös första gemensamma bokprojekt. Vad som skulle kunna vara en berättelse om avundsjuka är i stället en resa genom decennierna där syskonkärleken löper som en varm, glödande tråd.

Mårten och Kjell Westö är både nostalgiska och naket ärliga i sin första gemensamma bok.
Benjamin Lundinbenjamin.lundin@vastranyland.fi
11.09.2022 14:43 UPPDATERAD 11.09.2022 16:23

Bok: Åren

Författare: Kjell och Mårten Westö
Förlag: Schildts & Söderströms, 2022
Sidantal: 270
Jag råkar höra ett samtal mellan mina söner, 3 och 6 år. De bråkar om något, jag tror det är en legogubbe, och försiktigt smyger jag närmare, ivrig att få en inblick i hur de interagerar när de tror att ingen vuxen hör.
"... Då kommer jag aldrig mer att leka med dig!" fräser 6-åringen.
"Inte ens när jag blir ett skelett?" frågar 3-åringen förnumstigt,
"Jag kommer att bli ett skelett före dig!"
Det är komiskt, men samtidigt sorgligt. Samma kväll sätter jag mig för att läsa Åren av Kjell och Mårten Westö. Också här är det två bröder som kommunicerar med varandra, om än på ett betydligt mer sofistikerat sätt. Boken består av femtio självbiografiska texter som gör nedslag i olika årtal mellan 1967 och nutid. Det är texter om musik, kärlek, uppväxt, föräldraskap och skrivande, detta ensamma och påfrestande skrivande som bägge har valt att ägna sina liv åt.
I den första texten skildrar Kjell sitt tidigaste minne. Han är sex år och befinner sig i baksätet på sin pappas röda Ford Taunus. Pappan kör som vanligt för fort och de är på väg till Veikkolahemmet, en anstalt i Kyrkslätt där mamman i familjen vårdas för ännu en depressiv episod.
"Och du finns med du också, Mårten, i detta första minne jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig."
Redan här blir det tydligt hur viktiga de två bröderna är för varandra. De är varandras fasta punkter i en tillvaro som färgas av mammans mående. Deras pappa jobbar mycket, precis som Riku Bexars far i Drakarna över Helsingfors, och när bröderna Westö är i de sena tonåren splittras familjen av en skilsmässa.
Boken är ingen sammanhängande, kronologisk berättelse. Texterna kretsar kring allt från ögonblicken då Den Stora Historien har trängt sig på till sekundsnabba, privata minnen av stunder som dröjer kvar. Tillsammans bildar de en mosaik av två bröders färd genom livet, karriären och Svenskfinland under fem decennier. Det är intressant hur likadana deras banor ser ut, trots att det skiljer sex år mellan bröderna och de gick i skilda skolor (inför Mårtens skolstart hade mamman fastnat för steinerpedagogiken). Ändå har de båda jobbat som journalister, insett att branschen inte är för dem, gett ut dikt- och novellsamlingar och skrivit romaner.
Här kommer vi till elefanten i rummet: Kjell Westös oerhörda framgångar som romanförfattare. Det är lätt att tänka sig att det måste vara svårt att vara lillebror Mårten. Ändå är boken förvånansvärt fri från friktion mellan bröderna. Lillebrorskomplexet berörs bara på ett ställe. Mårten citerar ett brev han skrev till sin bror 1996, året då Drakarna över Helsingfors blev en bästsäljare: "Ibland kan de vara jävligt jobbigt att gå i någon annans fotspår. Eller att vara lillebror". Själv befann han sig mitt i småbarnsåren, hade inte gett ut något på fyra år och kände sig misslyckad och bortglömd.
Det är lätt att tänka sig att det måste vara svårt att vara lillebror Mårten. Ändå är boken förvånansvärt fri från friktion mellan bröderna.
I Åren konstaterar Mårten ändå att han främst minns stunderna då de har kunnat hjälpa och stödja varandra. Tidigare brevväxlade de flitigt, senare skrev de e-post och nu för tiden går de långa promenader tillsammans. Jag är ändå glad över att de aldrig har startat en podcast. För trots att en del av innehållet i den här boken tidigare har berörts i böcker och kolumner känns det inte sönderpratat.

Bokfakta

Bok: Åren
Författare: Kjell och Mårten Westö
Förlag: Schildts & Söderströms, 2022
Sidantal: 270
Också i sitt skrivande är bröderna lika varandra, men också olika. I Kjells texter finns ett underliggande muller, som om stora underjordiska djur rör sig under de till synes enkla orden. Stilen är bekant från hans romaner och vissa av texterna skulle kunna vara tagna ur hans Helsingforskvartett. Bara han kan skriva om stadsplanering på ett sätt så att det säger något om människans grundläggande natur. Mårtens texter har i sin tur en lätthet i sig, han byter rad mer frekvent och tar tydligare avstamp i det personliga. Det betyder ändå inte att han ryggar för mörkare ämnen, som känslorna det väcker att stå framför Finlands största massgrav i Dragsvik.
Ju mer jag läser, desto oftare blir jag ändå tvungen att kontrollera vem som är textens avsändare. Mot slutet har de nästan smält samman, och när den ena brodern gråter okontrollerat på Mejlans sjukhus 2015 spelar det inte längre någon roll vem av dem det är.
Jag tittar på bokens omslag, där två unga pojkar blickar tillbaka. På författarporträttet är de två gubbar. Och en dag kommer bröderna att vara bleknade skelett. Då är det omöjligt att avgöra vem som var Kjell eller Mårten, än mindre vem som en gång var mer uppburen som författare. Det är komiskt, men samtidigt sorgligt. De slipar ned alla skillnader, de kolossala och obönhörliga åren.