Mysig pjäs om Alfons vardag marineras i sång

Svenska teaterns barnpjäs Aja, baja Alfons Åberg i regi av David Sandqvist firar Alfons Åbergs 50-årsjubileum med humor och värme.

Aja, Baja Alfons Åberg / Svenska Teatern / Photo by Cata Portin
30.11.2022 11:54 UPPDATERAD 30.11.2022 15:19

Fakta

Pjäs: Aja, baja Alfons Åberg.
Text: Gunilla Bergström.
Dramatisering: Hans Kumlien.
Regi: David Sandqvist.
På scen: Patrick Henriksen, Robert Kock, Markus Riuttu.
Scenografi & kostym: Milja Salovaara.
Mask: Maria Karhu.
Kristian Ekholm: Ljud.
Ljus: Tom Laurmaa & Fritjof Brandt.
Kompositör: Georg Riedel.
Musikarrangemang: Robert Kock.
Längd: ca 45min.
Åldersrekommendation:  från 3 år.
Den första boken om Alfons Åberg i Gunilla Bergströms (1942–2021) älskade barnboksserie, som hon även själv illustrerade, kom ut 1972 och den sista 2012. De har översatts till tiotals olika språk och det har gjorts förutom teater även animationsserier och film av böckerna.
Pjäsen börjar med några inledande ord av Alfons pappa (Robert Kock) och en ouvertyr, ett inledande musikstycke, en term som han även förklarar åt publiken. Själva handlingen börjar med att Alfons (Patrick Henriksen) flyttar in i en ny lägenhet med sin pappa. Vardagen börjar rulla och fokuset går över till Alfons leda. Katten Pussel och Mållgan (båda av Markus Riuttu) är för tråkiga men pappa orkar inte leka med Alfons hela tiden.
Aja, bajat närmar sig för Alfons känner starkt behov att få leka med pappas verktyg. Då pappan blir tillräckligt trött och bara vill läsa tidningen ifred (där det för övrigt bara står en massa ”bla bla bla” till den läskunniga publikens förtjusning) lyckas Alfons förhandla byggnadstillstånd åt sig. Bara han lovar att inte röra sågen.

Tilltalande karaktär

När Alfons byggt sig en helikopter i vardagsrummet orkar pappan ge sig med i en lek där de åker i väg på äventyr. Efter äventyret blir det snabbt tråkigt igen och Alfons får lov att själv ta sig ut på gården för att leka med de andra barnen. De skrämmer honom men på det andra försöket hittar han en ny kompis, Viktor (även Markus Riuttu) som han får lära sig leka med.
Den mysiga pjäsen löper från en rad aja bajan i början mot en rad potentiella aja bajan i slutet, som Alfons löser själv innan någon behöver lyfta ett finger. Vardagsstrapatserna marineras i ett lager av skådespelarnas livemusik och sång.
Alfons som karaktär tilltalar genom att vara jordnära, ett blygt barn som har det tråkigt och som inte vågar utmana de stora skrämmande barnen på gården.
Pjäsens interaktivitet höll sig vid att skådespelarna reagerade på barnens reaktioner eller kommentarer samt den tidigare nämnda inledningen. Mållgans osynliga pianospelande väckte förtjusning bland barnen i publiken och sänkte tröskeln för att delta samtidigt som pjäsen hade klarat sig om ingen vågat säga något.
Aja, Baja Alfons Åberg / Svenska Teatern / Photo by Cata Portin

Vardag och känslor

Milja Salovaaras scenografi och kostym ger samma 70-talsfärger (läs: brun) som Bergströms böcker och ger den flexibilitet som behövs när Riuttu har tre olika karaktärer att växla mellan.
Lekar, matstunder, musikstycken och så vidare behöll en jämn rytm. Pjäsen hann behandla flera olika moment i en barnfamiljs liv (med ensamstående förälder) och flera olika känslor utan att det blir alldeles för ambitiöst. Gestaltningen av Alfons känsloliv, han har det tråkigt, blir frustrerad på Viktor och är rädd för de andra barnen på gården, blir inte heller för tungt eller allvarsamt. Stämningen hålls varm och rolig från början till slut.
Musiken bröt flödet lite men gav samtidigt en trevlig paus. Sången gav också möjlighet att fundera på Alfons karaktär på ännu ett sätt. Det förmedlades tydligt att Alfons egenskaper duger riktigt fint som de är.

ANDRA LÄSER