Solid krypskytteaction med fortsatt tvivelaktiga gimmickar

”Det som besvärar mig mest med Sniper Elite 3 är dess smaklösa och fullständigt obrydda förhållande till våldsromantik. ’Killcam’ kallas den – kameravinkeln som detaljerat visar hur ens precisionsavlossade kulor tränger igenom skelett, kött och organ. Som om det liksom vore en sorts belöning.

Man skulle lätt kunna tro att detta är ett billigt trick för att täcka upp för ett i övrigt undermåligt spel. Men det är just det som är kanske ännu mer besvärande: bortom denna obscena gimmick döljer sig i själva verket ett hyggligt spel”.

Citatet från min åtta år gamla recension kunde lika gärna ha avsett Sniper Elite 5.

Den smaklösa gimmicken med makabra dödsscener i ultrarapid och röntgensyn är alltjämt kvar – likaså andra världskriget-temat och den smygorienterade, semi-öppna banstrukturen.

Men de oförändrade villkoren innebär samtidigt att spelet självt förblir kompetent och stundtals riktigt rafflande. Att testa olika tillvägagångssätt är en del av tjusningen och uppmuntras konstant. Att operera obemärkt är generellt att föredra, men blir man upptäckt finns ändå verktyg till hands för att reda upp situationen – må den bli betydligt tuffare.

Framstegen i uppdragsdesignen och presentationen får mig att bli fängslad på ett sätt föregångarna aldrig lyckades med.

Det är lite beklämmande att serien fortsätter att förlita sig på gimmicks den inte behöver, när de spelmässiga meriterna står så stadigt på egna ben.

Men för den som kan utstå de mindre smickrande sidorna är den femte upplagan bäst hittills.

Källa: Rebellion