Ingen tar ansvar i vårdkedjan från ambulans till sjukhus

Efter flera tråkiga och nedslående upplevelser både med ambulanspersonalens och Vård i hemmets agerande kan jag inte låta bli att dela med mig av mina erfarenheter.

Min svårt sjuka bror, som led av diabetes och sviter efter både hjärnblödning och hjärninfarkt, hade fallit i hemmet, där han bodde med vår ålderstigna och sjuka mamma.

De ringde efter ambulans, men ambulanspersonalen uppträdde mycket ohövligt och ville inte ta honom till sjukhuset. Efter min mammas enträgna vädjanden fördes han till sjukhuset, där det konstaterades att hade drabbats av hjärtinfarkt och b-influensa. Kort därefter avled han.

Jag blev inte ett dugg förvånad när jag hörde om mina grannars ambulanserfarenheter. Mannen i familjen, hjärtsjuk och då och då i behov av akut skjuts till sjukhuset, blev så slarvigt buren på bår från tredje våningen att personalen höll på att tappa honom i golvet flera gånger. Följande gång som ambulans tillkallades gick paret för säkerhets skull ner för att möta den och fick beskedet att ambulansen inte skulle ta emot mannen. Först efter att frun sade sig tillkalla polis fick mannen ambulansskjuts. På sjukhuset var mottagandet inte vänligare.

Ett lika sorgligt kapitel är skötseln av min mammas bensår. Hon hamnade på sjukhus för en urinvägsinfektion, men då togs ingen notis om hennes början till bensår. Väl hemma blev hemvården småningom orolig för att såret inte läktes och bad mig ta henne till akuten en fredag eftermiddag. Där fick hon ett antibiotikapaket, som inte bet på såret och efter två veckor var det igen dags för akuten. Vid det besöket undrade läkaren varför man inte har undersökt benet ordentligt, vilket ledde till att det gjordes en ultraljudsundersökning och en punktering av såret.

Hon kom hem på nytt, hemvården hade som uppgift att sköta bensåret, som inte blev bättre. Till sist reagerade en i personalen på att benet luktade illa och bad mig kontakta hvc. Så skedde och en sköterska tog sig an patienten, konstaterade att såret såg illa ut, rengjorde det och gav fortsatta instruktioner hur det skulle skötas.

Nu ligger ansvaret igen på hemvården och verkligheten är den att skötseln varierar. Ibland blir såret ordentligt rengjort och omskött, andra gånger är det si och så.

Hemsjukvården är dyr – i vårt fall rör det sig om mera än 500 euro i månaden, därtill kommer dyra mediciner – och vi får betala för slarv och brister i de dagliga rutinerna. Det är överenskommet att mammas mat ska värmas av hemvården mellan klockan 12 och 13, men det händer att det sker litet efter klockan 14 med förklaringen att personalen inte har tid.

Det som bekymrar och förargar mig är ansiktslösheten både hos ambulanspersonalen och i vårdkedjan från hemvård till sjukhus – ingen tar ansvar och den anhöriga kan inte lita på att överenskomna åtgärder blir gjorda. Till råga på allt förekommer osakligt, ovänligt och till och med nedlåtande bemötande av patienterna.

Min förhoppning är att få ett svar och en förklaring till dessa missförhållanden.