Skogsägaren bör själv få besluta om skogsvårdsmetod

När det gäller naturens mångfald är kontinuerlig beståndsvård obestridligt positiv som komplement till traditionell skogsvård, men som allenarådande ingalunda bättre.

20.12.2019 05:55
Solja Kvarnström, ordförande i Raseborgs natur rf bemöter i VN 17.12 mina tidigare inlägg i HBL och VN och påstår att jag presenterat vilseledande fakta vad gäller Naturresursinstitutet Lukes forskningsresultat. Den som är intresserad av att kolla upp mina påståenden kan bland annat bekanta sig med tidskriften Forest Ecology and Management nr 437 (2019), där det utifrån cirka 700 mätta provytor klart framkommer att tillväxten vid kontinuerlig beståndsvård är 20 procent lägre än vid skötsel av likåldriga bestånd och att rotnettot är 29 procent sämre med kalkylräntan 0 procent. Enligt denna rapport är kontinuerlig beståndsvård inte lönsammare än traditionell skogsvård med någon realistisk räntefot över huvud taget. Lönsamhetskalkylerna för kontinuerlig beståndsvård bygger vidare på det orealistiska antagandet att inga skador sker vid avverkningarna.
Det har emellertid visat sig att vid maskinell drivning i flerskiktade bestånd skadas cirka 20 procent av de träd med diameter +14 cm som lämnas att växa vid. Ytterligare tillväxtförlust således, men som inte beaktats i kalkylerna. Lönsamhetsberäkningarna för kontinuerlig beståndsvård utgår också helt orealistiskt ifrån att det oavsett marktyp kontinuerligt uppkommer plantor i de luckor som uppstår vid avverkningarna samt ifrån att absolut inga kostnader uppstår för till exempel förnyelse eller plantskogsvård. Att dessa antaganden är orealistiska framgår av såväl de nationella skogsvårdsrekommendationerna som av boken Metsän jatkuvasta kasvatuksesta (utg. Luke), där det nämns att utglesning av övertäta plantgrupper behövs samt att till och med någon form av markberedning kan bli nödvändig för plantsättningen. Katri Himanen, som vid Luke forskar i frågor gällande fröproduktion och plantor, har också skarpt ifrågasatt antagandet om kontinuerlig uppkomst av plantor då man vet att granen har goda fröår endast vart 5–10 år.
Beaktar man ytterligare att man vid kontinuerlig beståndsvård går miste om den tillväxtökning på 15–20 procent som uppnås med förädlat plantmaterial, samt att det inte går att lönsamt tillvarata hyggesrester för energiproduktion, kan man med fog påstå att man vid kontinuerlig beståndsvård förlorar 40–50 procent i volymproduktion jämfört med vad man kan uppnå vid skogsodling.
Beträffande kolbindningen finns det mig veterligen inga entydiga forskningsresultat om man tar markens kolbindning med i betraktande. Ett obestridligt faktum är dock att tillväxt = kolbindning. Av vad som nämnts ovan kan var och en dra sina egna slutsatser om vilken skötselmetod som effektivare tar tillvara atmosfärens koldioxid.
När det gäller naturens mångfald är kontinuerlig beståndsvård obestridligt positiv som komplement till traditionell skogsvård, men som allenarådande ingalunda bättre (enl. Luke). Till exempel död ved uppstår inte per automatik vid kontinuerlig beståndsvård i och med att avverkningarna inriktar sig uttryckligen på de mogna träden, det vill säga den potentiella framtida grova döda veden.
För läsaren, kanske en aning överraskande, konstaterar jag slutligen att jag inget har emot kontinuerlig beståndsvård i sig, endast emot att metoden skulle införas med tvång som enda tillåtna skötselmetod, vilket De gröna klart uttalat som sin målsättning. Skogsägare som inte vill ha kalytor i sin skog och som har andra värderingar och förväntningar än euron vad gäller sitt skogsinnehav, ska naturligtvis ha rätt att välja skötselmetod. Själv har jag i snart 40 år ställvis tillämpat kontinuerlig beståndsvård i park- och tätortsnära skogar. Metoden fungerar bra om fällning och kvistning av de stora träden görs manuellt. Detta har dock inget med ekonomisk skogsproduktion att göra.
För den som är intresserad av temat rekommenderas Lukeforskaren Annika Kangas blogg "Metsänkasvatus on taitolaji", samt sammandraget av Lukes Metsäareena – googla: "metsäluonto ei hyödy jatkuvasta kasvatuksesta".

Carl-Johan Jansson

skogsbruksingenjör, Ekenäs

ANDRA LÄSER