Kolumn: Rätt att vara skriven på två adresser

Årligen upplever cirka 30 000 barn i Finland att föräldrarna separerar och en tiondel av barnfamiljerna är så kallade nyfamiljer.

Johan Kvarnström deltog i maj i en paneldiskussion om växelvist boende i riksdagens Infocentrum. Från vänster: Hanna Kosonen (C), Johan Kvarnström (SDP), Veronika Honkasalo (VF), Sari Sarkomaa (Saml) och Sofia Virta (Gröna).
Ungefär en tredjedel av barnen med föräldrar som inte bor ihop bor istället i växelvist boende, till exempel vecka-vecka. Detta blir allt vanligare. Under de senaste 10-15 åren har det nämligen skett en markant attitydförändring i takt med att forskningen på området har framskridit.
Förr kunde vi läsa rubriker om att en känd psykiater bad föräldrar som valde växelvist boende att själva pröva flytta varje vecka. Detta visade sig vara tomt tyckande, ett skamligt skuldbeläggande. Undersökningar visar tydligt att arrangemanget är att föredra i många fall och ofta har klara fördelar för välbefinnandet även om ingen lösning passar alla. Det viktiga är ändå att alla bättre ska ha rätt till sådant boende som är bäst för barnet. Dessvärre väljer en del vid separationer bort växelvist boende på grund av att familjeförmånerna och familjetjänsterna är så dåligt anpassade till det. Med andra ord: en del har inte råd. Föräldrarna har till exempel kanske inte råd att hålla sig med tillräckligt stor bostad.
Bristerna finns väl dokumenterade av Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet.
En rapport slår fast att barn som bor växelvis i två hem och deras föräldrar inte behandlas jämlikt. Forskarna betonar att bland annat bostadsbidraget bör beakta att ett barn rent praktiskt hör till två hushåll. Därtill behöver frågor som delat barnbidrag utredas.
En åtgärdsplan för det hela var nyligen på remissrunda. I responsen betonades bland annat rättigheterna för barn med funktionsnedsättning eller specialbehov. Dessutom dök frågan om skolskjuts som väntat upp. Det är ett stort problem för många att ett barn kan vara skrivet på bara en adress. Givetvis förstår alla att det finns geografiska hinder. Men: då samhället genom avtal om vårdnad om barn välsignar växelvist boende är det väldigt inkonsekvent att systemet sedan inte i grundläggande funktioner vidkänner den möjligheten.
I regeringen Marins regeringsprogram finns en tydlig skrivning om att barn ska ges möjlighet att ha två likvärdiga adresser. Dessvärre börjar tiden ta slut utan resultat. Frågan blir troligtvis en del av den större socialskyddsreformen som framskrider under nästa period. Mindre lagändringar kan bli aktuella tidigare och välfärdsområdena ska nästa år få nationellt material om beaktandet av situationer där barnet har två hem. För egen del har jag lyft frågan i min riksdagsgrupp och bidragit till riksdagens grupp för familjers diversitet.
Men då separationen är ett faktum ska boendet inte få bli en klassfråga.
Det är vidare omotiverat att krav på avtal om vård av barn per automatik gäller endast vid skilsmässa och inte då föräldrar som är sambor separerar. Ur barnets perspektiv, med tanke på barnets bästa, är föräldrarnas juridiska status inte relevant i sammanhanget. Alla föräldrar borde få samma information, ha samma rättighet och skyldigheter.
Viktigast är förstås att stärka stödåtgärder för familjer i ett så tidigt skede som möjligt genom förebyggande verksamhet. Men då separationen är ett faktum ska boendet inte få bli en klassfråga. Om växelvist boende bedöms bli bäst ska förutsättningarna för att detta ska fungera också tryggas för alla. Fler barn med föräldrar som går skilda vägar ska få ta del av båda vårdnadshavarnas världar. Få känna både glädje över och trygghet i att två hem och också ledsamhet över tudelningen. Allt har sina sidor här i livet.
ANDRA LÄSER