”Egentligen tycker jag inte om barn.” ”Jag avskyr att vistas i samma rum som barn.” ”Småbarn hör inte hemma i restaurang eller bibliotek.”
Nationalklenoden, biblioteken Ode byggdes som ett svar till medborgarnas önskemål: En plats för även barnfamiljerna. Men nu har man fått för sig att barnen stör, skriker, spiller. Bort med barnen!
Byt ”barn” till “åldring”, ”invandrare”, ”kvinna”, ”jude”, och du förstår varför debatten om barnfientlighet oich hatprat mot föräldrar flammade upp. Igen.
I ett läge då det föds mindre barn än under de värsta svältåren, och då finländare skaffar fler hundar än barn, då vi alla behöver alla barn mer än någonsin, signalerar vi: Barn är inte välkomna.
Vi stora årskullar föddes ur efterkrigstidens hunger för livet; vi blev en symbol för framtidstron. Staten behövde både arbetskraft och eventuell kanonfoder, och bidrog på alla sätt.
I dagens läge möter allt som har med ”befolkning” att göra två helt motsatta men lika kompakta väggar. En är individens bestämmanderätt: ”Vi vill sannerigen inte bli några nationalistiska födslokossor!” Den andra är: ”Vår framtid känns inte trygg, och familjerna får inte tillräckligt ned stöd, så vi tänker inte skuldbelastas av politiker och nationalekonomer! ”
Alla argument för och mot att skaffa barn skall respekteras.
En del av oss vill inte föda barn på en redan överbefolkad planet. En del bär på en ärftlig sjukdom, en del bara trivs ensam eller på tumis. Några är drabbade av barndomstrauman, några bara inte gillar de små liven eller är helt nöjda med syskonbarn. Vissa skyggar inför det hängiga 24/7 -beroende och livslångt ansvar som föräldraskapet innebär.
En del av oss skulle gärna få barn men får dem inte. Kanske blir det bara så; kanske har man inte råd. En del vill inte adoptera, några blir singelföräldrar på egen hand. Och de flesta finländare skulle gärna få fler barn än vad de fått.
Som tonåringar festade vi ”föräldrafritt”, så har vi också lärt oss godkänna även ”barnfria” bröllopskalas och semesterhotell för ”enbart vuxna”.
Men var går gränsen mellan organisering och diskriminering? En caféägare blev nästan lynchad då han förbjöd barnvagnar i lokalen på lunchtid, och en politisk karriär nästan kraschade med ett förslag att ha en del av stadens badstrand ”barnfri”. En bild av en ammande mamma med dömmande text fick olycksaliga följder för fotografen. Och nu nationalbiblioteket, alltså.
Jag ser mig runt här på byn. Barn av olika åldrar på bibban. Småbarn på caféet. Dörrar som vi öppnar för varann, både för dem med barnvagn som med rollator. Lekparker där seniorer sitter och njuter av barnavimlet. Godkännande blickar. Byn som, enligt afrikanskt ordstäv, är med om att uppfostra barnen. Närskolan, grannhjälpen, vardagen.
Kunde vi göra västra Nyland till ett barnafridsområde? Eller även utlysa föräldrafrid? Innerst inne är det ju nämligen oftast inte barnen, som hatskribenter inte tolererar, utan föräldrar. Som inte längre har tid för singelvänner utan försvinner i babydiset. Som inte lär sina barn att bete sig i restaurangen – fast inte i restaurangen, alltså. Som talar bara om sin märkvärdiga avkomma. Som äter upp samhällets resurser.
Föräldrafrid betyder förstås inte barnens anarki. Det gemensamma goda skall respekteras. Kärlek med gränser gäller. Men låt småbarnsföräldrarna slippa den agilitybana som dagens prestationssamhälle har byggt och som de tror är ett måste. Det är en bra övning innan nästa steg: Tonåringar. Då det blir dubbelt med dofter och decibel.
