Spelrecension: Action med intressant sovjetisk sci-fi-inramning

Är du svag för förstapersonsskjutare med mycket mystik, stämning och klurigheter kan uppstickaren Atomic Heart vara något för dig.

Här släpps man lös i ett alternativt 1950-tal där Sovjetunionen nått oanade tekniska nivåer. När den artificiella intelligensen plötsligt gör revolt blir det spelarens uppgift att reda upp situationen.

Den som förväntar sig action av ”guns blazing”-modell är dömd att bli besviken. Striderna kan visserligen bli rejält svettiga på grund av fiendernas stryktålighet och den skrala tillgången på ammunition, vilket ofta tvingar en att förlita sig på mindre effektiva tillhyggen. Men överlag är Atomic Heart överraskande eftertänksamt och problemlösningsorienterat.

Visst tillkommer nya vapen i arsenalen allt eftersom, liksom den typiska mängden uppgraderingsmöjligheter, men även här är resurserna begränsade.

Man brukar säga att man inte ska bedöma något utifrån vad det kunnat vara, utan vad det faktiskt är. Generellt sett en sund tumregel, men i detta specifika fall tror jag faktiskt att Atomic Heart vunnit på att vara en mer renodlad förstapersonsskjutare mellan allt pusslande. De stundtals ofördelaktiga oddsen må tillföra viss nerv – men också nivåer av frustration som bitvis går ut över spelglädjen.

Detta, tillsammans med den underliga dissonans som ofta uppstår mellan den dystopiska premissen och dialogens humoristiska ton, gör det lite svårare att uppskatta Atomic Heart fullt ut.

Men att det är ett originellt och på många sätt coolt spel kan ingen ta ifrån det.