Tulludden ur ett unikt perspektiv

Fotografen och konstnären Jan Kaila har studerat det tyska baracklägret på Tulludden ur den poetiska arkeologins synvinkel. Resultatet blir en unik utställning 2017.

Gripande. Kollaget av tyska soldater som åkt på permission via Hangö visar människorna bakom lägret och kriget.

I sjuttio år var det krigstida tyska permissionslägret på Tulludden mer eller mindre bortglömt. Inneslutet på frihamnsområdet hade det skyddats från samhället men också förfallit. Allt ändrades då frihamnsområdet våren 2014 öppnade upp en del av sitt område och naturstigen på Tulluddens norra sida invigdes. Samtidigt blev det tyska krigslägret synligt och intresset för det spreds snabbt.

– Då vi läste om det blev vi överraskade och intresserade. Vi vandrade ut till udden längs stigen, såg barackerna och blev väldigt tagna.

Så återberättar bildkonstnären och professorn Jan Kaila sin och kollegan Japo Knuutilas upptäckt av permissionslägret på Tulludden. I dag är de båda aktiva i projektet Deutsches Lager Hanko 1942-1944 som drivs av arkeologen Jan Fast, främst med ett eget projekt parallellt med Fasts arkeologiska ansats.

Historia, konst och frihet

Jan Kaila är fotograf och den första som doktorerat inom fotokonst i Finland. Via tidigare erfarenheter såg han den stundande utgrävningen av baracklägret ur ett annorlunda perspektiv. Tillvägagångssättet fick namnet poetisk arkeologi.

– Vi kom på begreppet först, sedan funderade vi på vad det kan betyda.

Definitionen är ändå fortsättningsvis flytande, och lär förändras under projektets gång.

– Det poetiska i projektet är mera visuellt och estetiskt. Vi håller verklighetsförankringen men tar oss också vissa friheter, säger Kaila.

Kailas angreppssätt ger frihet att fokusera på detaljer, göra överraskande kopplingar och lyfta fram människoöden utan att tvingas fokusera på vad som berättar mest rent historiskt. Både konst och historia får plats.

Tidigare har Kyrkslättsbördige Kaila gjort ett liknande verk över Porkalaparentesen och en bildserie med sovjetiska föremål från trakten. På Tulludden fokuserar han på både de arkeologiska fynden och processen att gräva fram dem.

– Vi filmar och dokumenterar hur man gräver, hur det ser ut och vad de som gräver tycker och tänker.

Många angreppssätt

Både resultatet och processen blir därmed synliga, och nästa år ska allt vävas ihop till en utställning i Helsingfors.

– Vår utställning grundar sig i objektivitet men med mera frihet att redigera. Jan Fast kommer att ordna en utställning i Hangö 2018, men med mer lokal prägel och ett mera vetenskapligt grepp.

Jan Fast och Jan Kailas projekt vävs därmed samman, samtidigt som de fungerar separat. Kailas och Knuutilas utställning blir en samling av bilder och föremål, i annorlunda installationer och till och med dramatiserat.

– Installationerna gör vi av vardagliga föremål som hittats på udden. Vi kan visa upp 100 rostiga burkar som en arkeolog knappast skulle visa för sitt historiska värde, men även de vittnar om något och kan ge annorlunda associationer, säger Kaila.

Utöver det ska utställningen omfatta omarbetade foton på tyska soldater som reste genom Hangö, de egna bilderna på barackerna i Hangö, rörlig bild av själva grävningarna och bilder på tyska fartyg som passerade Hangö.

– Bilderna på soldaterna kopplas samman till ett kollage på en hel vägg. Det är ganska rörande då det handlar om bilder på vanliga människor, inte soldater i fält, säger Kaila.

Dessutom vill Kaila göra ett dramatiserat hörspel av en omfattande brevväxling mellan en tysk soldat och hans flickvän.

Lär väcka debatt

Eftersom utställningen sammanfaller med Finlands 100-årsjubileum tror Kaila att den kommer att väcka debatt.

– Att ta fram frågan om Finlands koppling till Tyskland under kriget är fortfarande känsligt. Dessutom kan man diskutera förhållandet mellan individen och krigsmakten, politik och propaganda.

Därför hoppas Kaila ordna seminarier i samband med utställningen, möjligtvis även i Hangö eftersom invånarnas intresse för barackerna på Tulludden varit så stort.

Förutom utställning och seminarier kan projektet också fortsätta med en bok. Finansieringen är nämligen relativt tryggad. Kaila har för närvarande en tjänst vid Vetenskapsrådet i Sverige och till det hör forskningspengar, pengar som Kaila kunnat nyttja till projektet i Hangö.

– De är mycket glada över det här i Stockholm eftersom det handlar om ett både tvärvetenskapligt och tvärkonstnärligt projekt. Jag tror faktiskt inte att man jobbat så här konkret med så olika perspektiv tidigare.

ANDRA LÄSER