Insändare: Vart är vården på väg?

16.11.2022 10:40 UPPDATERAD 16.11.2022 14:40
Jag läste Karin Cederlöfs insändare i VN 15.11.2022 beträffande förslaget till en ny funktionshinderlag. Jag blev skrämd, bedrövad och rent ut sagt förbannad! Vem/vilka har kläckt en sådan befängd idé? Jag citerar ett par meningar i Karin Cederlöfs insändare: ”Lagförslaget innehåller en ny åldersbestämmelse, som innebär att lagen i praktiken inte längre skulle ge äldre med funktionhinder rätt till handikappservice, ifall handikappet utvecklats i samband med åldrandet.” och även ”Lagförslaget hotar att försätta äldre med funktionsnedsättningar i en ojämlik ställning i förhållande till yngre personer.”
Är detta sprunget ur den nya välfärdsorganisationen, månntro?
Det i sin tur – enligt min personliga tolkning – skulle alltså innebära, att om man som 65+ eller äldre faller och bryter lårbenshalsen, vilket för en person i nämnda åldersgrupp i värsta fall betyder bestående men då läkningsprocessen och -förmågan avtar med åldern, inte skulle vara berättigad till handikappservice? Nå, det har ju visat sig vara svårt att åtnjuta handikappservice oavsett lagstiftning (den lagstiftning som ju skall vara på de funktionshindrades sida än så länge, men som har tolkats ganska ”fritt”), har vi kunnat konstatera, men nu skall alltså svångremmen dras åt ännu hårdare.

Hur tänker man på dessa nivåer när man tänker ut sådana här lagstiftningar? Lever man i total förnekelse om sin egen förestående ålderdom – långt fram eller nära, i framtiden? Blir det billigare? Blir det lättare för hemsjukvården, som får ett drygt jobb att hjälpa dessa åldringar då de i så fall är hänvisade till omständigheter där ingen lagstiftning kan hjälpa dem? Och med tanke på dagens situation inom hemsjukvården, så lär inte den yrkesgruppen få det bättre, då det troligen innebär att ytterligare sjukskrivningar inom nämnda yrkesgrupp och andra negativa följder, är att vänta. En icke önskvärd domino-effekt.
Med all tydlighet verkar det inte som om levnadsvillkoren för oss över 65 eller andra funktionshindrade, blir lättare att hantera i fortsättningen, om de ens är det nu. Det skulle finnas en hel del att säga om det som är på gång, men jag väljer att vara tyst.
Man kan ju undra vart vi är på väg?
Mariann Rosendal
Harparskog

ANDRA LÄSER