Kolumn: Vårdkrisen kräver både första hjälpen och långsiktiga lösningar

Social- och hälsovårdssektorn

är i kris på många sätt och av flera anledningar. På motsvarande sätt krävs en mängd åtgärder för att råda bot på problemen.

KolumnJohan Kvarnström
30.09.2022 14:30 UPPDATERAD 30.09.2022 14:31
Det finns ingen enskild mirakelmedicin som kan skrivas ut. Receptet kräver både medel mot symtomen, ingrepp för att åtgärda orsaken och sist men inte minst förebyggande insatser så att att vi inte hamnar i en sådan här situation igen.
En diagnostisering av nuläget är vid en första anblick förlamande. Vi har pandemi, personalbrist, vantrivsel och ett utdraget och inflammerat läge i vårdarnas arbetsmarknadsförhandlingar. Vi har här i Västnyland en oro för Lojo bb. Detta som en slags följdsjukdom efter välfärdsområdenas larm om att resurserna inte är tillräckliga och att sjukvårdsdistriktet Hus därmed fått för snäva budgetramar. Därtill kommer frågan om patientdatasystemen som dels blir allt dyrare, dels ses som virusdrabbade ibland.
Vad gäller finansieringen på kort sikt måste vi fråga om det finns ett inslag av hypokondri med i bilden. För faktum är att varje välfärdsområde får mer pengar än summan av kommunernas nuvarande social- och hälsovårdsutgifter. Tilläggen är klart större än det växande vårdbehovet och ökade utgifterna för löner och energi. Med detta i åtanke borde det inte vara omöjligt att hålla samma servicenivå som i nuläget.
Vi måste hur som helst konstatera att social- och hälsovårdsreformen synliggör hur underfinansierad sektorn varit under längre tid. Dessa dystra iakttagelser till trots är krämporna inte per automatik kroniska och det finns ljusglimtar i och med regeringen Marins handlingskraft.
För det första ger reformen bättre förutsättningar att dämpa kostnadsökningen och gör motståndskraften starkare då vi ska klara bland annat försämrad försörjningskvot. Oavsett hur oeniga vi är om den valda modellen råder stor konsensus om att det behövs bredare axlar än dagens kommuner. Och jag är innerligt glad att reformen förverkligas nu, utan högerkrav på nedskärningar och privatiseringar.
För det andra innebär vårdgarantin att vi får hjälp tidigare, vilket lättar trycket på specialistvården.
För det tredje har vi sedan två år tillbaka en lagreglerad personaldimensionering i bland annat långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Kraven höjs successivt, vilket förbättrar vårdarnas vardag och stärker klienternas trygghet.
För det fjärde utbildas och utexamineras faktiskt fler sjukskötare och närvårdare än på många år trots en allmän bild av att branschen inte lockar unga.
För att folk ska orka och stanna i sektorn krävs ändå en rejäl förbättring av löner och arbetsvillkor. En lösning vid förhandlingsbordet behövs akut. Sedan vidtar staten tilläggsbudgetförfarande. Trots att jag hör till de ledamöter som omfattat krav på skyddsarbete vid strejker har vårdarna fullständigt rätt i att kampen de driver inte handlar bara om dem utan är som deras slogan lyder: allas vår sak. De måste få mer för att det sjuka systemet ska bli friskt igen.
Därtill behöver vi utveckla och sätta i system en egenläkarmodell och överlag utveckla organiseringen och arbetsplatskulturen. Om varje åtgärd kan med fog sägas: den löser inte alla problem! Det är sant. Men likväl är det så att många åtgärder behövs och att den långsiktiga lösningen står att finna i synergieffekterna dem emellan. Det handlar om inget mindre än vårt välfärdssamhälles kärna. Det måste få kosta kännbart mer även i tider som dessa. Alternativet är nämligen ännu dyrare.

ANDRA LÄSER