Skrämmande artförlust i barndomens glittriga Hangölandskap

När jag tänker tillbaka på min uppväxt i Hangö är det inte alltid människorna jag minns. Visst finns mina föräldrar med, men ofta mer som ett slags sinnebilder för vad de var. En pappa som detektiv, tidningsredaktör och husbyggare, en mamma som ständigt var sysselsatt med sina husmorsgöromål. Enstaka skarpare bilder: pappas löständer i ett vattenglas vid sängen och mammas överspända energi när hon piskar mattor. Mina två systrar ingår förstås också i de rörliga bilderna, oftast när min lillasyster och jag trakasserar vår storasyster. Hon ligger nu vid våra föräldrars grav i Hangönorra och den yngre bor som jag i Stockholm. Släkten har jag aldrig haft så mycket med att göra (förutom under drömska somrar med mina småpojksdyrkande mostrar på Ekbyholm) och de flesta barndomskamrater är, förutom att vara obegripligt gamla, kantstötta och så gott som bortglömda minnesspillror.
ANDRA LÄSER