Bok: Den svavelgula himlen (2017). Författare: Kjell Westö. Förlag: Schildts & Söderströms. Sidor: 475
"Varför sa jag ja till att recensera en bok på semestern?" tänker jag en dag i juli när mitt barn sover middagssömn och jag lägger mig på soffan för att öppna Kjell Westös nyaste bok Den svavelgula himlen. Ett par timmar senare vaknar barnet, själv har jag knappt bytt ställning i soffan och nu börjar jag räkna ner timmarna till min dotters nattsömn då jag får återgå till boken.
Med andra ord, historien är redan tidigt in i boken oerhört fängslande. Berättelsen är något mellan en släktsaga och en coming of age-bok där vi får följa ett löst sammansatt kompisgäng som växer upp och får barn som också de växer upp. Handlingen återges av ett namnlöst berättarjag som är en författare som, i alla fall i någon mån, skriver just den här boken som ska handla om släkten Rabell.
Berättarjaget lär som barn känna den jämnåriga Alex Rabell och inleder senare ett förhållande med Alex syster Stella. Längs med åren blir han allt mer besatt av den Rabellska överklassläkten han nästan blir en del av, men aldrig riktigt, och bestämmer sig tidigt för att skriva deras släkthistoria.
Den svavelgula himlen är otroligt rik i beskrivningar av nyanserna i finlandssvensk medel- och överklass. Speciellt intressant är skildringen av skillnaderna i kulturellt och materiellt kapital och den bitterhet det orsakar. Det är en fin gräns som går mellan välmotiverad indignation över strukturella ojämlikheter i hur välstånd fördelas nationellt och en mer individuell missunnsamhet mellan vänner. Runt berättelsen finns en aura av nostalgi som förstärks av berättarjagets rädsla för att falla ut ur sitt sammanhang, känslan av att han egentligen står utanför och därför när som helst kan uteslutas, först ur de finare finlandssvenska rummen och sen ur sin position som författare.
Stämningen i den första halvan av boken är både spännande och trygg på samma gång. Det är den delen av boken där vi får lära känna familjen Rabell och vi får veta att det är just den känslan de flesta har då de lär känna familjen.
Den andra delen av boken är inte lika trygg, här rycks vi ut ur chimären av Svenskfinland som världsalltet och tvingas möta ett globalt utanförskap. Det är ett perspektiv det stundvis mycket självupptagna berättarjaget inte har redskapen att öppna för oss som läsare på ett lika nyanserat sätt. Hans möte med Amir som kommer från en familj med flyktingbakgrund blir till exempel rätt plågsamt för oss som läsare då beskrivningen av Amir är så fruktansvärt endimensionell. Det är faktiskt ganska tydligt att berättaren själv är medveten om detta och irriteras över det.
Amir skiljer sig mycket från de andra skickligt uppbyggda karaktärerna. Även bokens kvinnor börjar som ytliga figurer, nästan stereotyper, men till skillnad från Amir blir de, allteftersom berättaren lär känna dem och själv mognar, de djupaste karaktärerna.
Som läsare antar jag att porträtteringen av Amir skulle ha fördjupats om berättarjaget haft en större vilja att förstå honom. Han strävar trots allt främst mot en så sanningsnära beskrivning av alla händelseförlopp som möjligt och som läsare följer vi honom i de försöken. Det intressantaste är naturligtvis alla sätt han misslyckas på och frågan varför han inte bara kan kalla berättelsen för sin egen och omfamna att han är en mycket opålitlig berättare. Särskilt efter att berättarjaget insett sin egen opålitlighet genom att han upptäcker att han kommer ihåg avgörande händelser i sitt liv helt fel. En kris för drömmen om den neutrala berättarmannen, särskilt med tanke på att det är mindre smickrande saker i det egna beteendet han valt att komma fel ihåg.
Där hittar vi också ett av bokens mest fascinerande teman, det tveksamma eller rent av farliga i att låta nostalgi vara ledande i de historier som skapar vår verklighetsuppfattning. Som en röd tråd genom Den svavelgula himlen finns den underliggande frågan hur historier berättas och varför, men också svårigheten i att vara en god vän och samtidigt trogen sig själv. Framför allt påminns vi som läsare om vikten av att lyssna, både kritiskt och empatiskt. Och så får vi ta del av en otroligt välskriven och fängslande berättelse.
