Språkets värde mäts inte i antal talare

Ibland lyfts minoritetsspråkens ställning upp i media. En av de senaste är finska Yles artikel 27.6 om karelska språkets status och rättigheter. Inspirerad av artikeln vill jag bryta några invanda tankemönster (tankevillor) om grundprinciper angående små och utrotningshotade språk och dialekter.

Den första kommentaren brukar vara ”Men det har blivit så litet, varför skulle man sätta resurser på sådant?”.
Därför att om till exempel karelarna vill återuppliva karelskan (obs, inte samma sak som finskans karelska dialekter), ska de få göra det. Speciellt eftersom det är finländarna som med åren har trakasserat karelskan till utrotning.
En annan klassiker: ”låt det dö ut om det håller på att dö ut”.
Bara i Norden brukar det vara majoritetsspråkens, eller exempelvis högsvenskans, usla attityder som kväver dialekter och minoritetsspråk till döds. Det är otäckt att först orsaka utrotning och sedan påstå att det är naturligt att minoritetsspråken dör ut.
Varje språk och dialekt har ett egenvärde som inte går att mäta objektivt på basis av funktion i samhället, storlek, popularitet, vitalitet eller annat irrelevant. Speciellt utomstående kan inte avgöra andra språks värde. Till exempel finnar och finlandssvenskar kan inte avgöra huruvida karelska språket är värdefullt eller inte. Så länge som någon i gruppen tycker att ens eget språk eller dialekt är viktigt, är det viktigt.
”Men språk/dialekt Y lämpar sig inte för ändamål X.”
Det är attitydproblem och/eller kompromisser som ligger bakom att något språk eller någon dialekt som finns i samhället inte används för ändamål X. Att påstå att ett visst språk eller en viss dialekt kategoriskt inte kan lämpa sig för något visst ändamål är lika verklighetsfrämmande som att påstå att vissa hårfärger inte lämpar sig för vissa sorters arbeten. Språkliga drag som böjning och uttal kan inte utgöra fysiskt hinder för användning. Språkliga drag gör inte heller ett språk eller en dialekt objektivt bättre eller finare än ett annat språk.
Där till exempel vissa sorters arbeten kan kräva vissa sorters förmågor eller egenskaper av personer, är språk inte av kött och ben. Med språk handlar det kort och gott bara om vilja.
”Men dialekt/språk X har inte ord och uttryckssätt för Z och Y.”
Fantastiskt nog funkar människan så att om det fattas ord som behövs hittar man på nya ord eller lånar från andra språk. Hur tror ni att språk som engelska och finska har fått sina termer? Genom att odla dem i rabatten?
Alla språk måste göra terminologiarbete oberoende av ställning, geografiskt läge, antal talare och huruvida det finns ett skriftspråk eller inte. Talare av större språk kanske inte märker det i sin vardag på samma sätt som talare av mindre språk.
”Men språk X passar bättre för Y än språk Z.”
Nej, det handlar bara om vad du är van vid, attityder du har eller nivån på dina språkkunskaper. Om det kommer till smaksak kan de såklart inte användas som argument för att förbjuda någon att använda sitt modersmål eller annat politiskt.
Jag hoppas att vi kan sluta basera ett språks värde och användbarhet på storlek och popularitet bland talare av andra språk. Många små och stora språk och dialekter kan existera sida vid sida i samma samhälle och som grannar. Norden, även dagens Finland, har alltid varit mångspråkigt, inte bara tvåspråkigt. Vilka språk, frågar du? Under bara självständigheten finska, svenska, karelska, romska, nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska, ryska, finskt och finlandssvenskt teckenspråk och så vidare Det finns inga riktiga hinder för att fortsätta den traditionen, bara dåliga attityder.

Felix Mäkelä, språkvetare

ANDRA LÄSER