Politikernas ansvar

Hela stadens bästa eller den egna byns? Politikerna har ingen lätt sits då de ska fatta beslut. I sista hand är det den egna viljan som styr.

I avskedsintervjun för VN (28.4) var Raseborgs stadsdirektör Tom Simola frispråkig. De som följt med politiken och beslutsfattandet under hans knappa två år i staden kände igen en hel del.
I dagens tidning ger några politiker honom rätt i den kritiska analysen av politikernas agerande och hur beslutsprocesserna sker.
För ett år sedan godkände fullmäktige ett ambitiöst åtgärdsprogram, Raseborg 2020, som ska balansera ekonomin. Fullföljs programmet minskar kostnaderna med 2,5 miljoner per år.
Fullmäktige har med åtgärdsprogrammet dragit upp de stora linjerna och visat åt tjänstemännen vart Raseborg är på väg. Sedan ankommer det på tjänstemännen att komma med lösningar, gärna nydanande och kreativa, om hur man ska göra förändringar.
Då borde politikerna ha förmågan att inte lägga sig i detaljerna.
De ska vara konstruktivt kritiska till tjänstemännens förslag men om det verkligen är så illa att de nagelfars i fullmäktige är det ingen sund politik som råder i Raseborg. Fullmäktigeseminarier kring enskilda frågor är ett bra sätt för politiker och tjänstemän att i lugn och ro gå igenom ärenden och verkligen hinna sätta sig in i dem. Men det kräver också att tiden finns – både för att hålla seminarierna och för ärendenas behandling.
Simola är kritisk till kommundelspolitiker men för den enskilda ledamoten är det ingen lätt sits.
Som förtroendevald måste man ständigt föra en dialog med sig själv. Vem är det man representerar – är det den egna kommundelen eller hela staden? Speciellt i kommunalval tenderar väljarna att rösta på någon från det egna närsamhället. Då ankommer det på politikern att i sitt agerande ha i åtanke vem man lägger i främsta rummet – är det väljarnas intresse eller hela stadens intresse? Som förtroendevald har man alltid ett ansvar för helheten. Men om man i en viss fråga har en stark övertygelse har man rätt att följa den utan att bli klandrad för det.
Simola lyfte också fram en fusion mellan Hangö och Raseborg. En fusion har under de senaste dryga tio åren dykt upp med jämna mellanrum. Även nu är de politiska reaktionerna desamma som tidigare. I Raseborg är politikerna mer öppna för en sammanslagning medan man i Hangö tycker att staden ska förbli självständig.
Nu är ändå utgångsläget helt annorlunda, vårdreformen och landskapsreformen står för dörren och då de är genomförda så är kommunernas uppgifter inte längre desamma som i dag. Kunde då en kommun som omfattar Hangö, Raseborg, Ingå och Sjundeå, vara en slagkraftig kommun på pendlingsavstånd från huvudstadsregionen. En fusion är alla gånger värd att utreda och då man gör det ska man ta med de små kommunerna som är en naturlig del av det svenska Västnyland.
I en pinfärsk undersökning, som Kommunförbundet gjort, anser kommundirektörerna att deras arbete blir allt mer arbetskrävande. De främsta utmaningarna är byggandet av framtidens kommun, strategiskt ledarskap och främjande av kommunens livskraft. Det i kombination med Tom Simolas bokslut över beslutsprocessen och mentaliteten i Raseborg visar att efterträdaren inte har någon enkel sits. Trots förlängd ansökningstid för stadsdirektörsjobbet siktar man på att välja ny direktör före augusti. Med god tur kan den nya direktören börja jobba i början av hösten. En ny direktör och ett nytt fullmäktige behöver en inkörningstid, hösten går åt till det, men efter nyår kan vi förhoppningsvis börja se avtryck av en förändrad politik i staden.

ANDRA LÄSER