Modersmålets sånger

I dessa dagar funderar jag igen på språket som livsstomme och gåva, på hur det inte är en självklarhet att få tala det egna språket.

"Talar du svenska?” “Helst inte.” var fraserna som inledde för många samtal under min ungdomstid i Helsingfors. Sedan stod jag där, en trevande tonåring på läkarmottagningen, och tog i hand - eller med någon tjänsteman i andra änden av luren. Avgjorde, varje gång, om jag skulle välja nackdelarna med den motvilliga svenskan eller med mina tillkortakommanden på finska. Kliar, svider, sväller var aldrig självklara då nyanserna behövdes och jag kände mig som Muminhunden Ynk. Vara snäll eller vara besvärlig? Föreskrifter. Skulle jag chansa på att den vuxna motparten kunde sin sak på svenska?

ANDRA LÄSER