Röriga kulturkrockar i urskogen

Det börjar på ett vågigt hav. Parisarna Pascal (Joachim Wigelius) och Belle (Pia Runnakko) spyr i varsin hink medan båtens kapten (Jan-Christian Söderholm) myser vid rodret. Hans uppdrag är att föra de fisförnäma fransmännen till Finland, där de ska utföra astronomiska experiment. De har också andra hemliga intressen med sin expedition, vilket snart visar sig.

Matti Linnavuori har skrivit en historisk pjäs som blandar friskt mellan högt och lågt, mellan historiskt och påhittat och mellan ett antal teatergenrer. Det handlar om finnarna som en slags "vita negrer" ett underutvecklat och ociviliserat folk uppe i norr som närmast var intressant för Kontinentaleuropa i den mån det kunde exploateras.

Pjäsen är förlagd till början av 1800-talet, och Finland som en spelbricka i stormakternas spel exemplifieras av Linnavuori, då han låter expeditionsledaren Pascal ge bort Finland till en rysk överste. Den franska expeditionen har också en verklig historisk förlaga, nämligen Pierre de Maupertuis lappländska expedition 1736, med syfte att undersöka om jordklotet var tillplattat vid polerna. Som mottagande part för dessa europeiska intressen fungerar den sprittörstande finska urskogsbefolkningen, förverkligade av Jonna Nyman, Paavo Kerosuo, Pekka Huotari och Söderholm.

Till det intressantaste i pjäsen hör synen på ras och etnicitet för två sekel sedan jämfört med i dag. Att mäta värdet på en kultur utifrån en västerländsk upplysningsidé är lika befängt som allmänt. På 1800-talet ledde det till kolonialism, slaveri och kristen tvångsmission, nu tar det sig delvis andra uttryck. Men grundidén är densamma.

Linnavuori har valt att göra sin pjäs tvåspråkig, så att finnarna talar finska och fransmännen svenska. Också ryssar och svenskar talar svenska, med olika accenter för att markera språket. Det är ett någorlunda välfungerande grepp, också om det blir ganska rörigt emellanåt. Språkförbistringen används närmast som komisk effekt, och bidrar sällan till någon djupare insikt.

Till det kontextualiserande materialet hör också återkommande referenser till Erik Blombergs klassiska film Den vita renen (1952), och Åboprofessorn Pehr Kalm som dyker upp och berättar om Montreal, där han gjort en forskningsresa.

Vad ska man då göra med allt detta? Raila Leppäkoski har i vanlig ordning valt att göra buskis av mycket, och i övrigt låta det ta form som en absurd komedi av det lättsammare slaget. Det är svårt att bli riktigt klok på vad det är som pågår på scenen, vilket naturligtvis är ganska uppfriskande.

Samtidigt blir känslan att förvirringen inte enbart är medveten. Linnavuoris pjäs är rik på uppslag, men lyckas inte göra något helt av dem. Om man försöker säga för mycket finns risken att inget blir sagt.

Pjäsen skämtar mycket med kulturella stereotypier, och förolämpningarna utdelas både frikostigt och jämlikt. Det politiskt korrekta slängs på soporna redan i inledningen, och i slutändan får väl fransmän, svenskar, finnar, mörkhyade, samer och ryssar alla sin beskärda del av smädelserna.

Det är väl gott och väl, också om det kan kännas ganska tröttsamt med långa scener där ordet "neger" upprepas i oändlighet. Det övertydliga blir sällan roligt. Än värre är det med synen på homosexualitet som någon slags analfixering som återkommer i ett antal scener, uppenbarligen i komiskt syfte.

Max Wikström har skapat ett ganska roligt finskt nationallandskap på scenen, och på pluskontot kan också läggas Nymans och Kerosuos rollprestationer.