Vägnät och säkerhet hör ihop

"Våra vägbekymmer kan te sig små i jämförelse med allt avskyvärt som sker i Ukraina. Samtidigt finns det kopplingar".

Maj månad är här och med den beläggningsarbeten på landsvägarna. Trots att aningen mer resurser är beviljade för ändamålet i år räcker pengarna inte lika långt som vanligt på grund av stigande priser på råvaror och bränslen. Då det växlande vintervädret dessutom åsamkat exceptionellt mycket skador är utmaningen stor. Faktum är att reparationsskulden på vägnätet just nu växer trots att vi med blicken fäst på budgetboken kunde tro att vi går i rätt riktning.
I efterhand var det en enorm tur att många satsningar på vägar tidigarelades denna period. Om de i stället skjutits upp en aning hade vi haft råd med betydligt mindre än till exempel det 4 000 kilometer långa beläggningsprogram som förverkligades 2020. Det är den årliga nivå vi borde komma upp i, men vi når nu bara drygt halvvägs. Vi är många som betonar att då tiderna blir mer krävande och nedskärningar letas på trafiksidan ska de tas från de minst lönsamma investeringarna (och sådant som “entimmeståget” givetvis skrotas) och inte från underhåll och förbättringar.
Att allt blir dyrare beror förstås till stor del, om än inte enbart, på Rysslands skamliga krig. Ett krig som tyvärr ser ut att bli långvarigt. Våra vägbekymmer kan te sig små i jämförelse med allt avskyvärt som sker i Ukraina. Samtidigt finns det kopplingar. För det första ska väst lyckas med balansgången att skärpa sanktionerna maximalt så snabbt som möjligt utan att förstöra våra samhällens funktionalitet, vilket bara skulle gynna Putin. För det andra är fungerande kommunikationer en del av vår säkerhet, och den står givetvis i fokus.
Cybersäkerheten stärks hela tiden. I kommunikationsutskottets utlåtande till den aktuella säkerhetspolitiska redogörelsen betonar vi samtidigt att inte bara det digitala utan även den fysiska transport- och kommunikationsinfrastrukturen hör till vår kritiska infrastruktur. Hit hör inte minst hamnarna då nästan 90 procent av Finlands varuexport och cirka 80 procent av varuimporten går sjövägen. Vi betonar att Finland “med tanke på eventuella krissituationer också bör förbereda sig på ersättande transportsätt och rutter landvägen”.
Vi ska sträva efter stabilitet, men vara beredda på allt. Med tanke på kriser kan det vara en fördel att vi har ett ganska diversifierat hamnnät. Hur detta utvecklas påverkas delvis av vilken status hamnarna får i det transeuropeiska transportnätverket TEN-T som i år ska uppdateras. Förhandlingarna om detta är i sitt slutskede med både goda och dåliga nyheter för Finland. Hangö hamn ser inte ut att få ta steget upp i stomnätet som vi jobbat för men hålls givetvis kvar i det övergripande nätet dit Ingå hamn glädjande nog också ska få höra. Det kan i sin tur försnabba förverkligandet av ett stickspår från kustbanan till hamnen.
Andra hamnar i landet, som Jakobstad och Kaskö, riskerar att mista sin nuvarande status på grund av att uppställda kriterier är politiskt valda på ett sätt som missgynnar våra förhållanden, vilket vi ständigt bör försöka åtgärda.
ANDRA LÄSER