Att kompensera kolutsläpp i Finland bör vara lika acceptabelt som att plantera skog i Afrika

Faktum är att skogsägaren genom sina beslut om hur skogen skall skötas och eventuellt slutavverkas eller inte avgör huruvida kolsänkan finns eller upphör.

Yle Vega eftermiddag (13.11) sände under redaktör Joakim Rundts ledning ett inslag om klimatkompensation som inte kan få passera utan kommentarer. Anna Dönsberg intervjuade Natur och miljös verksamhetsledare Bernt Nordman där han gavs ensidigt möjlighet att ge sitt ”expertutlåtande” i frågan.

Det som uppenbarligen gett upphov till radioinslaget var att en enskild ekoköttproducent ingått ett avtal om att kompensera den mängd kol som produktionen av gårdens nötkött föranleder genom att förlänga omloppstiden i gårdens skog. En förlängning av omloppstiden med fem år kompenserar producerad köttmängd för motsvarande tid och skall naturligtvis sedan följas upp med en motsvarande förlängning i fortsättningen. Nordman var ju som väntat kritisk till ett initiativ som tas av en jord- och skogsbruksproducent bland annat med motiveringen att kolkompensation skall vara bestående och helst en statlig angelägenhet för att räknas. Han efterlyser även lagstiftning kring frågan.

Nordman tycker inte att man skall blanda ihop jordbrukssektorn med skogen utan först vidta åtgärder som minskar kolutsläppen från jordbruket. Samtidigt prisar han de finländska skogarna som fantastiska kolsänkor som skall hjälpa till att göra Finland kolneutralt 2035, det vill säga kompensera samhällets övriga kolutsläpp. Att våra skogar utgör effektiva kolsänkor främst genom det kol som skogens träd binder då de växer är allmänt känt. Ju längre denna tillväxt fortgår desto mera kol binder träden. Tillväxten avtar dock med ökad ålder för att så småningom upphöra.

Nordman konstaterar även att ingen kan äga kolsänkan. Enligt honom äger skogsägaren endast virket som han kan sälja, men inte svamparna eller tofsmesen. De sistnämnda torde inte utgöra någon större kolsänka. Han glömmer även att marken som utgör en inte obetydlig del av kolsänkan med nu gällande lagstiftning också tillhör skogsägaren. Faktum är att skogsägaren genom sina beslut om hur skogen skall skötas och eventuellt slutavverkas eller inte avgör huruvida kolsänkan finns eller upphör.

Då en producent av ekologiskt nötkött på eget initiativ beslutar sig för att kompensera köttets kolavtryck genom att förbinda sig att öka kolsänkan i sin skog skulle man tro att detta av en av miljörörelsens representanter får ett positivt mottagande i stället för att han antyder att det hela är fråga om att vilseleda konsumenten. Att samtidigt insinuera att det konsultbolag som utfört uträkningarna skulle bedriva ohederlig verksamhet är fult. I synnerhet då företaget inte i sändningen bereds möjlighet att försvara sig mot påhoppet. Att kompensera kolutsläpp i Finland bör vara lika acceptabelt som att plantera skog i Afrika eller Sydamerika.

Man kan med förvåning konstatera att den kolsänka som de finska skogarna utgör är ett resultat av att de flesta enskilda skogsägare avverkar mindre än tillväxten i sin skog, utan att någon tackar dem för det. Utan deras beslut skulle kolsänkan i Finland vara mycket mindre. Av Yle kunde man även förvänta sig en mera balanserad behandling av kolkompensationsfrågan.

Jessica Aminoff,

Mikael Aminoff,

ekologiska nötköttsproducenter och skogsägare, Bromarv

ANDRA LÄSER