Insändare: Sjukhusen flyr ansvar

19.12.2022 10:36
Debatten har fortsatt om hur förfarandet skedde med en äldre patient som vårdades för en hjärtinfarkt på Lojo sjukhus. Mycket gick fel om man vill följa lagen om patientens rättigheter och vad den kräver av samarbete mellan läkare och patient.
Lojo sjukhus bedömde att patientens eftervård skulle skötas på hälsocentralen och överförde ansvaret för efterkontrollen till den. Efter en hjärtinfarkt vore det korrekt att sjukhuset skulle ha gjort en kontroll på sin poliklinik antingen kardiologiska eller inremedicinska men brydde inte om samarbete med patienten utan drog genast ner vårdomsorgen. Patienten skulle fortsätta på hälsocentralen och ansvaret överfördes till den. Sedan spårade hela läget ur och helt mot allmän praxis vilket är rätt vanligt då det gäller äldre patienter över 70 år. De degraderas på många sätt i den finländska sjukvården som är ledande för åldersdiskriminering och vårdetiken på låg nivå om den nivån alls finns i flera fall. Utbildningen fallerar och lagövervakningen fungerar överhuvudtaget inte.
Hälsocentralläkaren skötte sin uppgift helt korrekt som skötte patienten med ansvar och omsorg. Och konstaterade att läget är sådant att patienten är i behov av remiss till specialsjukvården.
Regelverket är då att då en läkare begär hjälp av specialsjukvården ska det samarbetet fungera och handräckning ska ges. Nu då remissen kom till HUS och utgående från den obegripliga texten kan man utgå från att det var till Mejlans kardiologiska enhet som dels inte bryr om svenska språket och dels kan vara motvillig att erbjuda specialsjukvård till äldre patienter och tycker att hälsocentralen får räcka. Nu underkändes den remitterande läkarens bedömning och sjukhuset valde att gå mot både patientens och den vårdande läkarens bedömning och då kollapsade genast allt vad vårdomsorg och vårdansvar innebär.
Att svaret sedan varken var begripligt skrivet eller ens undertecknat med kontaktuppgifter visar att överläkaren för den enheten saknar färdighet för sin uppgift och klarar inte av att vägleda enhetens läkare.
I det nu aktuella fallet låter det häpnadsväckande att överläkare berättar att då remissen returnerades informerades den remitterande läkaren om att låta göra enkla och vanliga labbprov som om den läkaren inte skulle känna till det. Naturligtvis var det utgående från andra sakskäl som remissen till specialsjukvården gjordes.
I vanliga fall är det för patienten i första hand orsak att först klaga till en överläkare men i detta fall urskuldar sig två av dem och försvarar det felaktiga förfaringssättet om dumpad remiss på deras sjukhus.
Efter det vore det all orsak att besvära sig till behörig myndighet för att den skulle vägleda de ansvariga överläkarna att i motsvarande fall följa det vårdansvar som borde vara en självklarhet. Tillåts försummelser ske utan påtalande upprepas de till skada för stora mängder patienter. Det råder brist på kardiologer och det kan ske att belastningen är stor men då borde tid getts till en inremedicinsk läkare.
Till exempel på ÅUCS i Åbo följer hjärtenheten en ansvarsfull linje med infarktpatienter och åtminstone första efterkontrollen sker på dess hjärtpoliklinik och även Jorv sjukhus sköter allmänt bättre ansvaret än på det sätt som i detta fall beskrivits. Mejlans sjukhus hör väl till de mest åldersdiskriminerande sjukhusen i landet och faran är sedan att attityden sprids till samma områdes sjukhus i Nyland.
Bo Holmberg, Karis

ANDRA LÄSER