Det ger en tudelad och skamsen känsla. Jag har ju ett varmt hem, mina kära lever, vår tillvaro är trygg. Det känns fjuttigt att gnälla på vädret.
Ungefär samtidigt som jag satt med de här tudelade och skamsna funderingarna dök det upp en avisering på Facebook. En barndomsvän skrev om bakisvintern som slog till påsken 1982. Det öste ner så mycket snö så det var hart när omöjligt att ta sig till skolan, jag minns det också. Vägen till skolan var oplogad och man fick pulsa fram bäst man kunde. Jag hade en rödorange stickad toppluva på huvudet, förmodligen var mössan det enda man såg av mig när jag tog mig fram längs vägen, kort i rocken som jag var. Av någon anledning tar mitt minne av färden till skolan slut vid en korsning ett kvarter hemifrån. Kanske jag gav upp och vände tillbaka.
