Det finns få saker jag älskar lika ohämmat som actionfilmer från slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Die hard, Lethal weapon, Speed, Point break, The long kiss goodnight. Det är fråga om nostalgi såklart, det är min barndom, men också något annat. Actionfilmen var enklare, mindre i skala, de stora gesterna omgivna av ett försök till koherent narrativ i alla fall. Det var inte alltid trovärdigt (Bruce Willis som överlevde diverse fall ner i hisschakt och ut ur fönster på Nakatomi Plaza), men det fanns något slags försök till förankring.
ANDRA LÄSER
