Kolumn: Konstiga filmer och diskmaskinsrealism

Aristoteles fastställde en dramaturgisk standard som fortfarande lever och mår bra både i teatervärlden och i filmindustrin. Stilbrott kallas ”experimentella” filmer. För mycket av dem får en att längta tillbaka till det kända och trygga i att fylla en dismaskin.

Klas Fransberg

22.03.2023 14:24

På 300-talet före Kristus analyserade Aristoteles de grekiska tragedierna. Han var intresserad av varför människorna vill se teater. Aristoteles kom fram till att varje tragedi eller drama kan indelas i tre delar: början, mitten och slutet. I början presenteras karaktärerna och konflikten, i mitten når konflikten sin höjdpunkt och i slutet löses konflikten. Viktig är också igenkänningsfaktorn, publiken ska känna igen sig i huvudkaraktärerna och helst också sympatisera med dem.

Den här dramaturgin är fortfarande härskande inom teatern och också inom filmen, där Hollywood började renodla den på 1920-talet.

Det har alltid funnits filmregissörer som velat bryta mot den så kallade klassiska dramaturgin, som Aristoteles teori kallas inom filmkonsten. När en film helt struntar i den klassiska dramaturgin brukar den kallas för experimentell. Experimentlustan brukar främst finnas inom kortfilmen, där det är lättare och billigare att söka nya vägar för att berätta en historia.