Strandberg lyser i kosmisk revy

Revyn Det ordnar sig, sapiens! har skapats med konstnärliga ledaren Marina Meinander i spetsen, som stått för text och regi tillsammans med Kirsi Porkka. Eminenta jazzsångerskan Sofia Finnilä har gjort den fina musiken medan Henrik Huldén är mannen bakom de finurliga sångtexterna. Johanna Elovaara har koreograferat medan scenografi och dräkter har designats av Alisha Davidow, som också gjort projektionerna tillsammans med Matias Ojanen. Paavo Kykkänens ljus och Antero Mansikkas ljud fullbordar scenbilden medan Aino Hyttinens peruker och smink sätter pricken på i:et.

En skillnad som jag tycker mig märka i jämförelse med sedvanliga revyer är att föreställningen inte innehåller lika mycket sexistiska utryck och pinsam underlivshumor som ofta brukar vara fallet med revyer, låt vara att man ibland gör sig lustig över maktens män med hjälp av bög- och transvestitskämt och det förekommer en och annan dansande vagina. Men texten håller en jämn klass och är dagsaktuell med referenser till färska världshändelser som ödesdigra orkaner. Men så är också hotet mot miljön och skadedjuret människan i fokus.

Revyn inleds med en effektfull scen i gregoriansk stil där rymdvarelsers mässande sång övergår i köpslående om det senaste investeringsobjektet, planeten Tellus, som bjuds ut till försäljning i befintligt skick. Men är det värt pengarna eller riskerar planeten gå under på grund av en varelse som far fram äver jordklotet som ett skadedjur, Homo Sapiens? Skönsjungande spionen (Sanna Marjuri) skickas ned till jorden för att kolla läget och landar förstås i Finland.

Först hamnar hon på en anställningsintervju med den ena sökanden mer desperat än den andra, där man speciellt lägger märke till Christoffer Strandbergs sportreporter från Hbl som talar västnyländska. I pausen verkar han vara namnet på allas läppar och inte oförtjänt. Strandbergs mimik, plastik och imitationsförmåga är fenomenal och han glänser i de mest vitt skilda karaktärer allt från hippie-konsult-guru till en porträttlik Anne Berner.

Lilla Teaterns stora komedienn är ju Pia Runnakko som drar ner skrattsalvor bland annat som kontorsråttan som till och med låtit operera bort livmodern för att kunna ägna sig helt åt jobbet i stället för att bli gravid. Mest oförglömlig är hon ändå som Donald Trump, porträttlik ända ut i fingerspetsarna och de irriterande handrörelserna. Revyns Trump sammanstrålar med Vladimir Putin på Sveaborg. Putin är roligt tolkad av Ole Øwre som också gör många förtjänstfulla karaktärer och även spelar saxofon.

Linda Zilliacus glänser bland annat som Finlands diktatoriska drottning, en parodi på Sannfinländarnas viceordförande Laura Huhtasaari, som stiger ner från domkyrkans trappa som en annan lucia men övergår till att framföra en fyndig rap. Rutinerade Joachim Wigelius kan ju konsten att roa publiken, här upprepade gånger som den välbeställde finlandssvensken Olof som slår knut på sig för att hjälpa både tiggare och flyktingar och som en porträttlik Björn Wahlroos som vill leka med de riktigt rika pojkarna. Sanna Majuri förtjusar publiken inte bara med sitt sympatiska skådespeleri utan också med sitt violinspel och inte minst sin vackra sångröst.

Såväl maktgalna politiker som profithungriga affärsmän, extrema väderförhållanden och Facebook-kravaller skapar både falska nyheter och kaos i Lillans värld. Innehållsmässigt är sketchen om nykannibalism som lösningen på världens matbrist den mest hejdlösa – i stället för exempelvis självmord föreslås här aktiv organdonation före exit! Lillans revykväll är underhållande inte minst tack vare de fina skådespelarprestationerna, även om jag inte känner mig särskilt nerlugnad efteråt om att det nog ordnar sig trots allt med tillståndet här i världen. Men kanske texten ger en välbehövlig tankeställare om att läget faktiskt är mera kritiskt än vi kanske insett och vi bör alla överväga våra val noggrannare såväl i valsammanhang och i livet. Annars får vi dras med de ledare eller de konsekvenser vi förtjänar.