Insändare: Ett självklart fall har avslutats

Regelverket för färdtjänst för funktionsbegränsade är mycket klart och har tillämpats i tiotals år av myndigheter och rättsväsendet. De som har oskäligt stora svårigheter att kunna anlita kollektiva trafikmedel på grund av sjukdom eller olika funktionsbegränsningar ska beviljas färdtjänst.
Institutet för hälsa och välfärd THL är rådgivande sakkunnigorgan och har uppgjort ett koncept för det regelverk som ska dirigera färdtjänstens målsättningar. Utgångspunkten är bland annat den konvention för funktionsnedsattas mänskliga rättigheter från 2006 som FN uppgjort och som Finland och även EU ratificerat och förbundit sig att följa.
Rättigheterna ska tillgodoses fullt ut utan diskriminering. Ledstjärnan är främjande av likabehandling. Möjlighet ska erbjudas att som likvärdiga delta aktivt i det omgivande samhället. Tillgänglighet ska garanteras och hinder ska undanröjas.
Utgående från dessa grundläggande förpliktelser har det under årens lopp varit beklämmande att följa med hur Raseborgs stad kontinuerligt har försummat att ge korrekt information om färdtjänsten. Och hur den provokativt har strävat till att uppresa hinder mot de funktionsnedsattas laga rättigheter.
Högsta ansvariga tjänsteman enligt stadens förvaltningsstadga även för social- och vårdsektorn är stadsdirektören. Staden har hunnit ha tre av dem och samtliga har fullständigt nonchalerat grundfundamenten för de funktionsnedsattas intressen och rättigheter. Trots att regionförvaltningsverket RFV upprepat och i många beslut under årens lopp anmärkt och uppmanat staden att börja iaktta det regelverk som gäller för färdtjänsten. Men slattrigheten har fortsatt och de funktionsbegränsade har körts ut i kylan i sina rättigheter.
Senaste år gav RFV två omfattande beslut där det betonade att Raseborg inte får resa hinder mot att kunna anlita färdtjänst av dem som har den rättigheten. Det har staden redan flera år gjort genom att den upphörde att betala för sökresan till kunden och därmed kraftigt försvårade möjligheterna att få taxi till glesbygden för färdtjänstresor. Och ytterligare att inte se till att behövlig tillgänglighet finns för att kunna förverkliga tjänsten. Stadens ledande tjänstemäns och politikers upproriska motstånd mot de funktionsnedsatta är beklämmande.
Det blir intressant att se om stadens nya stadsdirektör avser att ge något värde åt FN-konventionen för funktionsnedsatta och för det regelverk som bör råda gällande inställningen till dessa grupper. Då hon kommer från utrikesförvaltningen kan man tänka sig att hon ger tyngd åt de förpliktelser som Finland förbundit sig till i respekten för funktionsnedsatta. Och att hon tar en diskussion med de ledande tjänstemän och med de politiker som i sin utövade verksamhet i beslutsorgan gjort allt för att trakassera de funktionsnedsatta.
Fallet med Ethel Storsjös färdtjänstansökan är ett talande exempel hur illa staden skött sig via klientsektionen. Inte ens läkarutredningar eller två beslut av Helsingfors förvaltningsdomstol räckte för att hejda klientsektionens vendetta i ärendet utan dess medlemmar Roger Engblom, Sirkka-Leena Holmberg och Marika Törnqvist-Björklund såg sig tvungna att ytterligare fortsätta motståndet och överklaga till HFD. Det förvånar därtill att de som beslutsfattare inte ens insåg att en hög rättsinstans som är överhopad av svåra och invecklade rättsfall har mer angelägna ärenden än att utreda om den ska gå mot tidigare domstolsbeslut i ett självklart fall.
Likaså förfäras man över hur nonchalant detta områdes styrelse hittills har uppskjutit nödvändiga beslut om den färdtjänst som övergår till dess skötsel vid årsskiftet. Områdets direktör Sanna Svahn gjorde även en analys som man kunnat läsa på nätet om färdtjänsten till styrelsen och man häpnade stort över dess avsaknad av fakta och omsorg. Och hur den till exempel totalt försummade problemen med glesbygden och med servicens tillgänglighet. Utgående från styrelsens vilsenhet och uttalanden hittills om färdtjänsten kan man befara fortsatt försummelse av färdtjänstens primära målsättningar och förpliktelser. Trots att lösningarna vore mycket enkla. Hur en sådan styrelse sedan ska kunna klara av mer invecklade ärenden inom social och vårdsektorn förblir en gåta.
Bo Holmberg , Karis

ANDRA LÄSER