Överfulla handbollshallar sitter perfekt nu

Efter två år med inställda evenemang, tillställningar utan publik och överlag få möjligheter för människor att komma samman är det pågående handbollsslutspelet perfekt.

Ni ska ta i beaktande att undertecknad är Ekenäsbo när ni läser följande mening: Det har varit otroligt roligt att besöka Karis den senaste tiden. Efter två år med inställda evenemang, tillställningar utan publik och överlag få möjligheter för människor att komma samman har det pågående handbollsslutspelet suttit perfekt.
BK-46 leder finalserien mot Dicken med 2–1, men Karisborna kan framför allt stoltsera med ett anmärkningsvärt publikstöd. När finalserien körde i gång i lördags hade över 800 personer tagit plats på läktarna och siffran var en liknande en vecka tidigare när Cocks slogs i den tredje semifinalen.
Men också i onsdags hade ett stort antal BK-supportrar tagit sig till Helsingfors, någonting som i sin tur innebar att det inte var möjligt att köpa biljett på plats i hallen utan endast de som hade varit ute i god tid fick komma in.
Och i dag var idrottshallen i Karis igen fullsatt.
Det är självklart att både BK:s och Dickens kassörer njuter just nu, men det finns också en annan aspekt att ta i beaktande. Den är att det här är precis vad en liten sport som handboll behöver efter de senaste åren – nu får alla igen chansen att se sin förening eller sin idrott på plats när årets viktigaste matcher spelas.
Det är ingen hemlighet att restriktionerna slog hårt mot idrotten och stundvis fick exempelvis barn och unga varken träna eller tävla. Då möjligheterna att utöva sin idrott begränsades ledde det också till att intresset avtog.
Ett tydligt tecken på det var när Olympiska kommittén för ett drygt år sedan presenterade en enkät som visade att antalet tävlingslicenser köpta av juniorer under 18 år hade minskat med 27 000 under det första coronaåret. Det handlade om ett åttaprocentigt tapp.
Efter det har ändå mycket hänt. Det har redan en längre tid varit möjligt att träna och tävla som före pandemin och nu återstår det att se hur coronan påverkar junioridrotten på sikt.
Åtminstone personligen hoppas jag att viruset också kan leda till någonting positivt. Till exempel förtjänar alla påhittiga och fungerande sätt som användes för att folk skulle kunna träna utan att vara tillsammans att leva vidare.
I vår sittande och skärmstirrande värld har vi inte råd att kasta bort saker som sänker trösklarna för att motionera.
ANDRA LÄSER