Recension: Vem är död egentligen - mystik, värme och humor i årets sista premiär

Svenska Teatern avslutar ett framgångsrikt spelår, där publiken hittat tillbaka till salongen efter pandemin, med en finlandssvensk urpremiär, nämligen Florian Zellers Innan avfärd i regi av Ulrika Bengts.

Ylva Ekblad och Asko Sarkola spelar det gamla äkta paret som varit så länge gifta att de har svårt att leva utan varandra när den ena dör.
24.12.2022 12:05 UPPDATERAD 24.12.2022 12:09

Pjäs: Innan avfärd av Florian Zeller.

Regi: Ulrika Bengts. Översättning: Gunilla Hemming. Scenografi och dräktplanering: Heidi Wikar. Ljus: Tobias Lönnquist. Ljud: Andreas Lönnquist. Mask och hår: Tiitta Stoor. Föreställningsdramaturg: Kristofer Möller. Koreografi: Soile Ojala. Musik: Tony Hazzard. Musikarrangemang, inspelning: Peter Hägerstrand. På scen: Ylva Ekblad, Max Forsman/Kristofer Möller, Sophia Heikkilä, Sannah Nedergård, Asko Sarkola, Johanna af Schultén. Premiär på Svenska Teaterns Amosscen 14.12.
Den franske dramatikern, författaren och numera också regissören Florian Zeller (f.1979) har av tidningen The Guardian utropats till ”den mest spännande nya dramatikern i vår tid” och hans pjäs Pappan gick, i den mån det gick att spela för publik under pandemin, för fulla hus på Svenska Teatern. Innan avfärd kan uppfattas som en fristående fortsättning på Pappan. Då liksom nu ser vi Asko Sarkola i huvudrollen.
Pjäsen inleds med blixt och dunder och Sarkolas karaktär, den gamla författaren André, står vid fönstret och tittar ut, som spejande efter sin fru Madeleine, undrande om hon åkt och handlat eller bara är ute i köksträdgården. Dottern Anne (Sophia Heikkilä) har kommit hem över helgen dels för att på uppdrag av Andrés bokförlag gå igenom hans gamla anteckningar för att hitta opublicerat utgivningsbart material eftersom han slutat skriva, dels för att ordna upp hans situation. I samband med sökandet hittar hon också hans dagbok som hon börjar läsa utan att fråga om lov, och det verkar inte heller störa honom när hon berättar det, märkligt. 
Systern Elise (Sannah Nedergård) dyker också upp och fast det tycks råda en viss konkurrenssituation sinsemellan om föräldrarnas gunst verkar de i alla fall överens om att det är dags att försöka flytta pappan till ett seniorboende, Blå hemmet, och göra sig av med barndomshemmet som är för stort för en ensam människa, och mamman (Ylva Ekblad) är ju tydligen död – eller?

Mystiska element

André vill ha status quo och tycker han klarar sig bra på skorpor med sylt, när det hela tiden tjatas om att han bor för långt från matbutiken och inte ens kan laga mat. Sakta men säkert fylls huset av den ena kondoleansbuketten efter den andra, många är redan torkade, men plötsligt återvänder Madeleine hem med svamp till lunch. Det sker inte enbart i pappans fantasi eftersom döttrarna också ser henne och talar med henne och då låter det lite som om det vore hon som blivit ensam och man talar förbi André som om han inte var där så man undrar vem det egentligen är som är död? I slutet av första akten dyker också Kristofer Möller upp men blir sittandes tyst i ett hörn och man vet inte riktigt vem han är. Mäklaren som de anlitat? Pojkvännen som Elise väntat på, den nya som hon hoppas på en framtid med och som hon vill presentera för sin skeptiska familj? Efter årsskiftet spelas rollen av Max Forsman
En mystisk kondoleansbukett utan kort förbryllar familjen och en ännu mera mystisk okänd väninna från pappans förflutna som dyker upp – en verklig gammaldags femme fatale i dräkt och handskar (Johanna af Schultén) rör till korten ännu mer – kände hon verkligen pappan så väl som hon påstår när han aldrig talat om henne och inte verkar känna igen henne – eller?

Välbekanta frågeställningar

Ulrika Bengts har i sin regi tagit fasta på den thrilleraktiga mystiken i texten vilket understryks av Heidi Wikars ödesmättade scenografi med den vissnande köksträdgården som ingen längre sköter om och alla likaså vissnande kondoleansbuketter som fyller hela huset. 
Samtidigt kan många av frågeställningarna kännas välbekanta för dem som någon gång varit tvungna att ordna för framtiden för äldre anhöriga. Trots att temat är vemodigt och mycket i texten är realistiskt finns det också mycket humor med i föreställningen och den är allt annat än förutsägbar. Vänner av Asko Sarkolas skådespelarkonst får sig ett verkligt lystmäte, så mycket känslor och tankar han förmår uttrycka med sitt kroppsspråk och sin mimik. Föreställningen kretsar kring de stora frågorna i livet, kärleken och döden, och regissören uttrycker det så vackert i programbladet. Hon ser Innan avfärd som en kärlekshistoria, där de älskande sträcker sina händer över dödens rike.

ANDRA LÄSER